Valhalla high

Kapitel 5

Loki hjälpte mig att hitta hem. Genom en kolsvart skog, buskar och snår lyckades han på något sätt ändå leda mig raka vägen hem. Jag var förvånad och lättat när jag la ögonen på mitt hus.

"Freja" hade Loki sagt innan vi skiljdes åt. "Jag vet att vi nyss träffats å så, men vore det ok för dig att ses igen nån dag?"

Han hade tittat nervöst ner i marken och jag kunde inte låta bli det leende som lekte på mina läppar just då.

"Absolut" svarade jag och mitt svar blev belönat med ett stort leende från honom. "Men vi får höras sen. Morsan lär vara utom sig just nu. "

"Absolut, självklart. Jag hör av mig."

Jag nickade bara och gick den korta vägen upp till huset.

Mamma satt i köket, på ungefär samma plats som jag lämnade henne. Hennes hår var trassligt och fettigt, troligtvis ett resultat av får många dragningar med handen genom håret. Hennes ögon var trött och framför henne stod en kopp med kaffe, eller te, det var svårt att se.

"Äntligen" utbrast hon när jag kom in i köket. "Var har du varit? Förstår du hur orolig jag har varit för dig?"

"Verkligen mamma" svarade jag och fortsatte bort mot trappan som ledde upp till övervåningen. "Vill du verkligen att jag ska tro att du oroade dig för mig? Du som tänker gifta bort en utav oss bara för att försäkra dig om en dum allians." Min röst gick nästan upp i falsett mot slutet och jag fick kämpa hårt mot tårarna som hotade att rinna, och jag hade lyckats om inte hon hade tagit tag om min arm och vänt mig mot henne.

"Freja" sa hon och såg på mig med sorgsna ögon. "Jag vet att du tror att jag inte förstår, att jag inte vet hur det är att vara du, men jag vet gumman. Jag vet vilka känslor du har och jag vet att det jag begär av dig och din bror är mycket. Men jag ber dig Freja, tro aldrig att jag inte bryr mig. Ni är det viktigaste jag har och jag älskar er verkligen så otroligt mycket."

Tårar började rinna nerför hennes kinder och det var först när något salt landade på mina läppar som jag insåg att även jag grät. Mamma la armarna om mig i en varm och kärleksfull kram och vi stod så en lång stund. Gråtandes som två små flickor i en high school film.

Efter en stund så tynade gråten ut och mamma släppte mig. Hon gav mig en kyss i pannan och sa att allt kommer bli bra. Jag ville tro henne, verkligen, men någonting inom mig sa att allt bara hade börjat.

Jag sov oroligt den natten. Bilder av Loki i skogen hemsökte mig ständigt. Problemet var inte Loki utan det faktum att det fanns många andra där ute i skogen och alla åt de på en människa. Lokis röda ögon följde mig hela tiden och jag kunde se både rädsla och skam i dem och jag insåg just då, i min dröm, att han inte hade något med alla de andra att göra. Men sedan ändrades drömmen. Jag stod ansikte mot ansikte med Loki. Han såg fortfarande lika rädd och skamsen ut men hans blick låg inte på mig utan på något bakom mig. Men jag var för rädd för att se efter. Stora händer smekte min ryggtavla och jag kunde känna doften av honom, en doft jag inte ens visste om att jag mindes, bakom mig.

"Se på honom Kitten, är han verkligen den du vill ha?" Hördes Tors röst bakom mig medans hans hände långsamt drogs mot min framsida. Hans fingrar lekte med tröjan som jag bar, masserade de hårda musklerna där inunder.

"Han är en mördare Freja" sa hans röst. "Det är i hans blod."

Jag rös av välbehag, av de enkla beröringar som hans fingrar gav mig. Men min blick fastnade på den sorgsna mannen framför mig. Hans ljusa kortklippta hår, hans trasiga kläder och hans ihopkrupna kroppsspråk.