Dare to dream...

Prolog

PUNKT. Jag satte den sista punkten och drog djupt efter andan. Den var klar. Jag andades ut. Boken jag skrivit på under sådan lång tid var klar. Min berättelse, vår berättelse. Jag drack upp det sista av kaffet, slog igen datorn och blundade. Jag kände mig tom, men avslappnad, nästan avdomnad.Långt där inne värkte en längtan men jag ignorerade den, sköt den åt sidan, begravde den. Detta var och skulle förbli ett ögonblick av lättnad.

Sorlet av människorna runt omkring mig väckte mig sakta ur min trans. Jag öppnade ögonen igen och lät min blick långsamt vandra över människorna från ena sidan caféet till det andra. Ingen mötte min blick. Alla var de upptagna med var och sitt. Vissa satt med sina mobiler medans andra verkade vara mitt uppe i ett viktigt eftermiddags möte. Jag var glad över att jag inte längre var en av dem. Under de senaste åren hade jag fått lära mig mycket, jag hade helt ändrat min syn på världen och människorna runt omkring mig. Jag hade börjat inse vad som verkligen var viktigt och hur mycket det än tog emot att säga det, var allt hans förtjänst.

Det var just denna resa som jag nu under mer än två års tid hade försökt skriva ned. Det hade inte varit lätt. Nej, inte lätt var nog en underdrift, för jävla svårt passade nog bättre... men nu var jag klar. Jag packade ihop min dator och lade ner den i väskan. Jag lämnade lite dricks på fatet med min nu tomma kaffekopp innan jag reste mig upp och lämnade caféet.
Väl ute på gatan var det svalt och skönt. Man skulle kunna beskrivit det som en perfekt sommar eftermiddag, men det hade nog varit lite för intetsägande för min smak. Jag blickade in genom de stora fönsterna som återspeglade himlens rosa sken en sista gång. Åter igen observerade jag människorna där de satt. Allt var oförändrat. Jag flinade för mig själv, ja det var verkligen hans förtjänst. Sedan fortsatte jag ned för gatan.