Nittonårings tankar.

April 2016

Någon gång här i april vet jag att jag åkte hem till mina föräldrar och mina syskon var där, min syster var där med sin kille och deras barn.
Alla sitter i köket och mamma drar med mig till tv rummet och förklarar att hon inte är frisk och jag ser ju plåstret på bröstet men tänker inte att de är farligt. Sedan hör jag hur hon utbrister "Jag har cancer" och där slutar jag lyssna och känner hur hela min värld rasar samman... jag ser bara hennes läppar röra sig. Jag känner hur tårarna börjar rinna nedför kinden och mamma börjar trösta mig och säger att jag inte ska gråta. Hon berättar att det är därför hon och pappa vart inne till sjukhuset. Så nu skulle hon börja med cellgifterna. Jag frågar sedan om den är farlig och hon säger "NEJ."

Fan du med? Ska jag få gå igenom samma sak igen? Jag är för svag för detta... allt äter upp mig inifrån och ut. Pallar inte.

Sedan kom 8 Juni och det var min stora dag, min student. Jag hade skrivit med mamma och hon hade skrivit att vi ses sen när jag sprungit ut ur skolan. Jag längtade efter att få se dom stå där nere och vänta på mig. När jag var klar inne i skolan med betyg och all farväl så var det dags för ut spring. Då skriver mamma att hon att hon är för trött för att komma men att pappa kommer och mina systrar. Jag blev självklart ledsen och känner hur tårarna vill släppa, men håller mig. När det var våran klass som skulle springa så skulle jag springa med två av mina vänner. Men dom stannar och springer efter mig så jag springer själv. Jag ser sedan det och sen ser jag ingen av mina syskon så jag ringer pappa och då svarar min syster att dom står vid en busskur och att pappa fixar parkering till bilen.

När jag gick fram till mina systrar och en av doms barn. Så gav dom mig blommor och ett gosedjur och jag började gråta och dom frågar mig va de är och jag säger att de är för att mamma inte står här. Och dom förklarar att jag får träffa henne sen men jag säger att det inte är samma sak. Jag gick sedan upp till flaket vi skulle åka, jag fick alltså inte träffa pappa heller. Sedan när vi åkt färdigt så tog jag tåget direkt hem till mamma och pappa och vi firade mig med tårta osv. Sen hämtade min kille mig (han i förra berättelsen) för vi skulle åka in med hans bror och hans flickvän och deras mamma och fira mig att jag tagit studenten. Jag fick blommor och vi åt på Texas Longhorn. Jag var inprincip full hela dagen, haha!
Jag ville jätte gärna ha med mamma och pappa men mamma trodde inte hon orkade och jag accepterade det.

Efter juli flyttade jag hem till mamma igen efter nästan 3 års förhållande. Jag var dock aldrig hemma då jag klarade inte av att se mamma. Hon hade inge hår och hon blev tunn... Så jag var hos en kompis och en torsdag i augusti så skulle vi ut på krogen men först på förfest hos en tjej vi inte kände utan en killkompis som kände henne. Sanna heter hon och hon och jag blev sedan jätte bra vänner och började umgås väldigt mycket. Jag träffade också en killkompis och en söndag i augusti så skulle vi till mina föräldrar för att Sanna ville träffa mina föräldrar.

När vi kom dit var inte min pappas bil hemma och när jag gick in till mamma så var inte hon heller hemma så tänkte att dom kanske handlar men ville vara säker så frågar min syster vart pappa är och hon svarar "Inte här". Sen frågar jag vart mamma är, hon svarar "Inte här". Och jag frågar då istället vart är dom då? "Inte här". Jag börjar bli irriterad och frågar en sista gång vart dom är och hon utbrister att pappa har kört in mamma till sjukhuset för att pappa inte orkar se mamma såhär mer. Hon äter knappt längre och ligger bara och sover.
Mina tankar började snurra och jag började packa endel av mina kläder och säger att jag kommer bo hos Sanna ett tag och att dom får säga de. Jag kommer ut genom dörren om mina vänner frågar va det är och jag börjar gråta och förklara att mamma ligger på sjukhus.

Jag ger upp, tårarna började falla allt oftare och grövre.
Du är stark, du klarar detta.
Du är ju min supermamma.