Familiaris Academy ~ Starborn

[|8|]

Okej så för att klargöra för vissa så var julspecialen en mini julklapp för deltagarna i min karaktärstävling. Ingen korades till vinnare, men jag tänkte att det vore lite kul att låta dem få vara med en liten stund iaf. De riktiga vinnarna kommer utses nästa vecka!
//Sarilia

Ringer Canavan Bloss

~Cora~

Blair tog tag i min arm och drog med mig till Victorys grupprum. Hon tog upp sin mobil och såg finurligt på mig. Åh jösses... Hon puttade in mig i hennes rum. Det var väldigt mysigt och hemtrevligt. Tapeterna här var vinröda istället för mina mörkt turkosa. Blair låste kvickt upp mobilen och drog samtidigt med mig till sängen för att sen sätta sig. Plötsligt hördes signaler från mobilen.
Vem i all världen ringer hon?? Sin mamma? Någon gammal vän?
"Hej Blair, något viktigt?"
Åh fuck.
'Vafan Blair. Ringde du Honom??' mimade jag och uppspärrade ögon.
Blair såg skyldig ut.
"Hej på dig med Anton... Snällt att du inte är så snäsig."
"Förlåt. Det är bara lite rörigt i mitt liv just nu," suckade Anton.
Jag andades häftigt och såg argt på Blair. Varför i hela fridens namn ringde hon mitt ex????? Jag började gestikulera vilt och mimade: 'Lägg på! Lätt på för i helvetet!!! Blair din idiot!!' Blair log snett.
"Vad menar du?"
"Bara... Familjeproblem......"
Det var tyst.
"Du Blair....? Har du... Har du pratat med Cora.....?" frågade Anton dröjande.
"Ja," sa Blair.
"Har hon.... Berättat....?"
"Ja," suckade Blair och lutade bakhuvudet mot väggen.
"Hur mår hon?"
"Du krossade hennes hjärta din idiot," sa Blair irriterat. "Hur tror du att hon mår??"
Anton var tyst.
"Men jag förstår inte lille Canavan Bloss. Du gillade verkligen henne. Varför dumpade du Cora då??"
"För... För att jag var tvungen!" sa Anton frustrerat.
"Vad menar du med det?" sa Blair argt.
"Jag menar att jag var tvunget att göra slut med henne för att vi har riktigt stora familjeproblem. Så stora att jag kanske aldrig kan återvända till Aris. Eller se Cora. Jag kunde inte bara... Säga att vi aldrig skulle se varandra igen... Så det bästa var att göra slut med henne och inte låte henne få reda på alla problem... Jag ville inte dra in henne i mitt förvridna och kaotiska liv. Blair, jag vill bara att du ska veta att jag fortfarande älskar henne. Och det gjorde så ont att göra slut med henne. Jag kunde knappt se henne få reda på mitt besked........"
Jag svalde och stirrade på Blairs mobil. Hon såg på mig med stora ögon. Han... Han älskar mig fortfarande.....?
"A Anton... Är det sant?" sa jag chockat.
Det var tyst igen. Mitt hjärta bultade hårt. Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka och känna just nu.
"Blair, hade du på högtalaren?"
"Ja."
"Cora.... Hörde du allt?"
"..... Ja......"
Anton suckade djupt.
"Ja. Det är sant. Förlåt."
Jag var tyst. Jag visste ju inte direkt vad man skulle svara på det.
"Har du någon aning om hur jag mått den senaste veckan??"
"Förlåt Cora. Men jag tänkte att det här vore det bästa..."
"Det bästa?? Vafan Anton. Det bästa är att prata om saker. Jag kunde ha hjälpt dig din idiot!"
Jag skrek på honom. Jag var arg. Väldigt.
"Blair... Var är ni någonstans?"
"Va? Öh... I mitt rum på Aris...."
"Bra. Gå ut ur rummet och lämna mobilen."
"Okej," sa Blair och släppte mobilen på sängen.
'Lycka till,' mimade hon innan och stängde dörren efter sig.
"Cora.... Kan du bara lyssna på mig ett litet tag?"
Jag var tyst.
"Jag tänker ta det som ett ja."
Det blev tyst i andra änden. Knäpptyst. Jag reste på mig och kände plötsligt ett par armar om min midja.
"Jag tycker inte riktigt att den där looken klär dig helt," mumlade Anton i mitt öra.
Jag höll andan.
"Och varför skulle jag bry mig om vad du tycker?" sa jag stelt.
Anton suckade.
"Du har rätt."
Han släppte mig och la på samtalet för att stoppa ner mobilen i fickan.
"Cora. Jag ville aldrig såra dig. Det vet du. Jag älskar dig."
Jag såg ner i golvet. Jag visste inte vad jag ska svara. Jag visste inte vad jag kände. Jag visste inte vad jag ville. Jag var sårad, men jag älskade honom fortfarande. Det var allt komplicerat.
"Jag..... Jag vet inte," viskade jag frustrerat.
Anton drog ett djupt andetag och vände på mig. Han såg in i mina ögon. Väldigt intensivt.
Det var dunkelt i Blairs rum, men jag kunde ändå se hans grön-orange melerade irisar. De där ögonen som skulle få mig på fall. Han drog mig intill sig och kysste mig. Min första kyss. Någonsin. Gud. Hans läppar var extremt mjuka och försiktiga. Lite osäkra. Efter en stunds tvekan besvarade jag trevande kyssen. Jag visste ju inte direkt hur man gjorde, men jag försökte göra som Anton gjorde. Jag drog mig ur kyssen och tog ett djupt andetag.
"Vill du berätta för mig nu då?"
Anton drog in mig i en kram.
"Ett namn: Serpentarian. De försöker ruinera vår familj. Både mamma och pappa har fått sparken. De jobbade ju på ett ställe där Serpentarian var chef. Jag vet inte vad de har emot vår familj, men nu måste både jag och Karon jobba för att få in pengar. Dock kommer vi inte klara det. Jag tror faktiskt inte det. Och då kan jag ju inte gå ut Aris. Vi kommer inte ha ett hem och vi kommer inte ha råd att köpa mat. Så då måste vi tigga och jag kunde bara inte låta dig veta det tragiska ödet som din pojkvän har."
"Bor ni hemma?" frågade jag och andades in hans signatur doft.
Skog och lite kaneligt. Anton skakade på huvudet.
"Nej. De var villiga att ge oss pengar för huset så vi var tvungna att sälja det till Serpentarians."
"Men. De kan inte bara...."
"Jo det kan de tydligen."
"Så var bor ni då," frågade jag oroligt.
"Hos en gammal vän till mamma."
"Du vet... Du och Karon kan få bo hos mig. Jag tror inte vår familj har något emot det. Speciellt inte Chris."
"Nej nej!"
"Jooo då. Vi kan iallafall fråga," sa jag och tog tag i hans hand.
"Nu, teleportera oss!"
"Men Cora. Jag har aldrig teleporterat fler än bara mig," skrattade Anton.
"Shhhhhhhh."
Anton skakade på huvudet och gjorde sig beredd att använda rummets element.

✶✿✶

"Snällllllaaaaa," bad jag mina föräldrar och plutade med läpparna.
De såg skeptiskt på mig, sen på varandra och sist på Chris som klamrade sig fast vid Antons arm.
"Okej," sa de i en mun.
"Yay!!!" utropade både jag och Chris.
Jag kramade om Anton och matade bort Chris.
"Mine......."
Chris såg buttert på.
"Awe, don't worry. Du är bara 12," skrattade jag.
"Asså Mr och Mrs Kelly, ni måste inte säga ja... Jag och Karon klarar oss finfint...." sa Anton osäkert.
"Nej nej nej! Det klart att ni får bo här! På några villkor såklart. Att ni hjälper till med hushållet," log mamma.
Anton skrattade.
"Det är det minsta vi kan göra. Ni anar inte hur mycket ni hjälper oss."
Pappa log.
"Tja, du verkar ju ta väl hand om Coral."
"Pappa! Ta bort L:et! Minns du??" utropade jag förebrående.
Pappa småskrattade.
"Det är ju inget att skämmas för älskling. Vi alla heter något annorlunda. Jag menar jag heter ju Cave, din mamma Amethyst och din syster Crystal."
"Ja. Varför blev vi döpta så?" sa jag och rynkade pannan.
"Jag tycker Coral är fint," mumlade Anton i mitt hår och kysste mig lätt på kinden.
Jag rodnade lite.
"Vad gulliga ni är tillsammans," log mamma förtjust.
"Mamma!" sa jag förebrående och slog pannan mot Antons arm.
Anton började skratta.
"Så din bror får ta gästrummet och jag antar att du kan få bo i Corals rum," sa mamma fundersamt riktat mot Anton. "Inget fuffens dock. Dörren öppen hela tiden!"
"Mamma!"
Hon fnittrade bara till. Mammor... Han skulle bo i- Ohhhh. Shit jag måste gå igenom mitt rum så att han inte råkar hitta något pinsamt! Fuck.
"Ehh... Jag kommer strax!" sa jag och rusade upp till mitt rum.
Mitt rum var helt vitt med massa målningar på av skogar, gläntor, rymden och allt som glimmar. Så det var väl egentligen inte så vitt längre. Jag älskade att måla. Därför var hela rummet täckt. Inte en enda fläck var fri. Till och med taket och golvet var målade. Jag slängde in allt som skulle kunna ses som pinsamt i ett skåp. Anton knackade på dörrkarmen.
"Får man komma in?"
"Well. Det är ditt rum just nu, så ja," sa jag.
Anton log snett och drog mig intill sig. Jag la armarna om hans hals och höjde på ögonbrynet. Han flinade och kysste mig igen. Andra gången för idag. Och jag ville så gärna att han skulle göra det fler gånger.

✯❄︎✯

Gott nytt år allihopa!!! 2017 here we go! För vissa har 2016 varit ett fantastiskt år och för vissa kanske mer tragiskt år. Eller bara ett vanligt tråkigt år. Men 2017 ger oss alla nya möjligheter eller hur?😂 För mig har det varit ett riktigt rörigt år. Upp och ner har det gått men man får väll hoppas att det går lite mer upp än ner antar jag. Hoppas ni har ett bra 2017🙂
//Sarilia