[|5|]

998 74 37
                                    

Kanske???

~Blair~

Brad drämde in Ricky i väggen. Han kved lite, men han var mer erfaren än Brad.
"Mucka aldrig med mig igen, Ricardo," röt Brad och dunkade Rickys huvud i stenen. Jag flämtade förfärat till och höll handen för munnen. Rädslan började byggas upp inom mig, men jag var tvungen att hjälpa Ricky. Han frammanade Skylake och sköt ett grönt vattenklot mot Brad. Holocaust högg efter Skylakes långa hals. Nu blödde Ricky och på något sätt hade Brad övertaget. Jag darrade, men Ricky var min vän! Så jag knäade Brad och fick bort honom från Ricky.
"Du... Du skadar inte mina vänner, Brad!" sa jag lite skrämt, men arg.
Brad såg vansinnigt på mig och flög på mig. Jag knäade honom igen. Fast i skrevet. Han gnydde till och rullade av mig. Jag reste mig upp och såg både skrämt och vilt på Ricky som blödde från huvudet. Holocaust hade slutat attackera Skylake och oroade sig för sin Illusius. Jag drog upp Ricky på benen och han kallade in Sky till ett armband.
"Kom igen. Innan han återhämtar sig," sa jag och drog iväg med min vän.
Gud, vad har jag gjort??

✶✿✶

Jag tog Ricky till Elekita. Även fast han insisterade på att han mådde bra. Jag argumenterade emot med att han blödde ur hans jävla skalle. Så nu var han hos Aris's skolsköterska medan jag gömde mig för min mobbare. Adrenalinet pumpande fortfarande efter det korta slagsmålet med Brad. Jag var rädd. Rädd för det han skulle göra mot mig härnäst. Han kunde döda mig, om han bara ville det så kunde han. För det fanns inget han inte kunde. Förutom allt annat en människa inte kunde göra. Inte utan magi. Och det var jag bättre på. Jag gömde mig i Stjärngrottorna så såklart sprang jag in i Canavan Bloss.
"Åh. Hej, Canavan Bloss den yngre," retades jag.
Oh waw. Jag kunde ändå vara på skämthumöret efter det som hänt. Det börjar bli bättre. Anton grimaserade.
"Karon går faktiskt inte här längre. Så jag är bara Canavan Bloss nu."
"Jag vet."
"Hur är det?" frågade han efter en stunds tystnad.
"Jag vet inte."
"I Reguljärskolan mobbade han alltid mig. Han tog mina vänner och det är hans fel att jag är så här. Jag kan inte hjälpa det."
"Det är ju inte ditt fel. Vi alla är här för dig. Det vet du va?"
Jag log svagt.
"Tack."
"Men jag måste gå. Hejdå Blair. Vi ses kanske ingen," sa Anton och skyndade iväg.
"Hejdå......?"
Kanske? Vad menade han med det?

✯❄︎✯

~Ricky~

Jag suckade irriterat. Blair hade tvingat med mig till Elekita. Även om såret i huvudet inte var så illa, men Elekita hade hur som helst bandagerat hela jävla huvudet. Så jag såg basically ut som ett fån. Hon hade iallafall släppt iväg mig, tack och lov. Det var söndag och skolan hade nästan startat på direkten. Jag vet inte vad som var fel, men den brukar inte starta direkt på. Nu när sammarbetsduellerna var över så hade jag dagen fri, men jag vettefan vad jag skulle göra av den. Plötsligt sprang jag in i någon. Huvudet började dunka irriterande och jag såg trumpet upp på personen som gått in i mig. Olivgröna ögon mötte mina. Åh, Anton.
"Åh hej, Ricky," sa han och log.
"Hej Anton..." sa jag dröjande.
"Du har inte möjligtvis sätt Cora?"
Jag skakade på huvudet. En dum idé.
"Har du sett Vera eller Blair?"
"Blair stötte jag på i... Stjärngrottorna. Jag stötte på henne i Stjärngrottorna," suckade Anton uppgivet.
"Stjärngrottorna?" ekade jag.
Anton skakade lätt på huvudet.
"Jag måste vidare. Vi kanske ses igen."
Anton skyndade vidare.
Kanske?? Wtf.

✯❄︎✯

~Peter~

Jag stod och pratade med Kevin. Det visade sig att den där Riley-tjejen var hans kusin. Kevin var inte nödvändigtvis så tyst och emo. Bara mot typ alla utom Riley och mig. Han var så till och med mot sitt team Team Havoc. Liksom jag var han uttråkad och hade inget bättre för sig den här dagen. En skrämd och uppjagad Blair föll ut från grottväggen. Jag hojtade förvånat till och stirrade på den rädda flickan.
"Brad är väl inte här??" frågade hon och såg sig om.
Jag skakade på huvudet. Hon andades lättat ut, men såg fortfarande rädd ut.
"Vad hände?" frågade jag allvarligt.
"Du vet vad som hände, Peter. Ricky fick honom att tala sanning och det slutade upp med att Brad gav sig på honom. Jag var tvungen att... Att attackera honom... Men jag kunde inte låta Brad döda Ricky..." sa hon med nedslagen blick. "Ugh vad har jag gjort??"
Jag tog tag i hennes handled och drog upp henne på fötterna, men hennes ben vek sig så fort hon kom upp. Jag suckade och tog tag om hennes midja för att stadga henne. Hon grep krampaktigt mot mig.
"T-tack."
Kevin såg tyst på oss. Han gick fram till mig och la en hand på min axel.
"Ta hand om henne. Hon behöver dig."
Jag såg stumt efter honom när han lämnade oss båda. Plötsligt sprang någon in i oss båda.
"Anton, går det bra för dig eller?" frågade Blair och såg på någon bakom oss.
Tydligen Anton.
"Åh. Um. Hej Blair. Igen. Ehm... Asså ja... Eller nej. Har ni sett Cora??"
Blair skakade på huvudet.
"Nej tyvärr."
"Förresten Blair, Ricky letar efter dig."
"Va?? Han borde vara kvar hos Elekita. Han är trygg där," sa Blair förfärat.
Anton ryckte på axlarna.
"Aja, säg till mig om ni ser Cora. Hejdå Blair! Ses kanske sen Peter."
Och så var han som bortblåst.
"Kanske?" frågade jag och såg på Blair.
"Han sa så till mig förut också," sa hon och rynkade pannan.
Smidigt gled hon ur mitt grepp om henne och strök bort en brun hårslinga.
"Aja, jag får väl leta efter Ricky då. Han sökte mig. Ses sen Peter!"
Och så var hon också borta.
"Ja. Ses sen, Blair," mumlade jag för mig själv.

✯❄︎✯

~Cora~

Jag satt ihop krypen i ett träd. Precis innanför gränsen till den Otillåtliga skogen. Det var en kylig, men vacker höstkväll och gula, röda, orangea och bruna löv låg i drivor på marken. Luften bet i huden, men inte såpass att man direkt frös. På långt håll såg jag en gestalt komma gåendes från Aris med snabba steg. Jag kände väl igen det bruna rufsiga håret och den långa kroppen. Anton. Jag satt kvar i trädet och väntade in honom. Äntligen var jag längre än honom nu när jag satt på den kala grenen. Anton såg upp på mig med sina vackra olivgröna ögon med orangea stänk.
"Cora... Vi behöver prata," sa han allvarligt.
Det sög till i magen av oro. Jag svalde och nickade sakta.

 Jag svalde och nickade sakta

Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.

✯❄︎✯

Yasssssss. Kap 5!
Vad tycker ni om Starborn än så länge?
//Sarilia

Familiaris Academy ~ StarbornDär berättelser lever. Upptäck nu