Ensamma tankar en midnattskväll

Flummskriven novell (skevt som fan)

Hennes skrik ekar i den tomma lägenheten, smärtan i henne är så stor och tiden så liten. Hon skriker av smärta, av ångest, av hat.
För det är allt det är, en stark hatkärlek till den så perfekta killen som var hennes. Varför gjorde han det, var hon inte tillräckligt bra, tillräckligt fin, tillräcklig för honom?
Eller var det bara han som inte riktigt kunnat välja. Välja mellan henne och den andre, den med aldrig pratar om och aldrig nämner.

Han sitter på bussen med väskan framför sig. Ångrar nästan att det var han som valde att avsluta detta med henne, den enda, den perfekta för honom. Tårarna går nästan inte att hålla inne i kroppen längre och det rinner över kanten. Han sitter där, längst bak med sin väska och tårarna rinnandes i tom kylig ensamhet. Han är inte riktigt så säker på varför han gjorde valet att lämna henne. Det kan ha vart för att hon var för fin, för perfekt, ovanför hans nivå. Men det hade aldrig hon på tankarna, han vet det. Såren på hennes armar som aldrig riktigt läker är en bekräftelse på det, på hennes osäkerhet men hon var perfekt i hans ögon.

Deras leenden är så stora, man ser att dem är kära på länga vägar där dem går hand i hand genom parken. Hennes blick vilar alltid på honom och hans lika så på henne, dem släpper aldrig varandra med blicken och det är vackert, vackert hur dem kan vara så perfekta, gjorda för varandra och vackert hur sorgligt det är.