Ensamma tankar en midnattskväll

Novellskit

Hon reste sig långsamt från platsen där hon suttit. "Om vi bara haft mer tid tillsammans hade allt löst sig..." En tår ran ned för kinden, ytterligare en tår rann ned mot hakan och några sekunder senare slog dem i det kyliga stengolvet och sedan en snyftning. "Om du bara hade stannat hemma så hade det inte behövt bli såhär..." Sedan någon snyftning innan hon fortsatte med sitt tal.
"Om vi bara hade kunnat göra om allt, alla handlingar tillsammans så hade jag inte gjort dem där sakerna. Jag skulle vart bättre för dig, för alla..." Tårarna flödade i strömmar nedför hennes kinder nu när hon tänkte på honom. "Jag... Ursäkta mig men jag kan inte." Hon började gå fort, fort ut från kyrkan. Fort från honom, hans familj och deras ledsna ögon i ryggen. Snabba fötter mot det kalla stengolvet, ut genom porten till den lilla kyrkan. Ut i den kyliga höstluften och dem svala vindarna som drog i hennes hår.

Skratt, fler glada skratt och glada röster blandat med musiken. Rösterna som sjöng med i texten 'Så många broar jag bränt, ingen tog mig rikigt över, nej. Men jag går inte isär när jag går med dig.' Två små människor, allt utspelar sig runt dem denna kväll, denna oändliga natt. Folk som sitter lite över allt och sjunger med i Håkan Hellströms låtar om kärlek och svek. Detta är en av deras nätter, inte den första och inte den sista den sista kommer inte förens en vecka efter.
"du?" hon log mot killen, ett varmt och kärleksfullt leende. Killen i det vackra brunlockiga håret med det snälla leendet. Han satt och spelade piano och man hörde Håkan sjunga om kärlek i ett mummel av röster som försökte sjunga med. "Ja?" Han log varm tillbaka mot flickan som satt ovanpå pianot, flickan med det blonda midjelånga håret och varma brungröna ögon.
"Jag vet att du nyss kom tillbaka hit, hem. Men skulle inte vi kunna åka? Bara åka iväg för några dagar, bara vi?" Hon log mer försiktigt och tittade på hans händer som dansade över tangenterna på pianot. Han sökte hennes blick och spelade på en gammal låt han kunnat sedan evigheternas begynnelse. "Vart skulle du vilja åka då?" Flickan svängde lätt på huvudet och tittade in i hans ögon med ett stort leende på läpparna. "Jag vet inte, Paris kanske?" Folk hade börjat lämna huset och musiken hade tystnat. Pianot lät fortfarande, han spelade lite snabbare och log. "aha, la ville de lámour?" Han skrattade tyst åt sig själv, hon log och skrattade till. "Ja, varför inte kärlekens stad, du har sagt att det är en vacker stad dessutom?" Hon skuttade ned från pianot och han flyttade bort händerna från pianot och gick efter henne ut i hallen.

Hon satte sig ned på en bänk utanför kyrkan, blicken svep ut över havet, bort till andra sidan havet och vidare. Hon drog upp sina svartklädda ben framför sig på bänken och satte sina darrande händer för ansiktet. "du skulle aldrig åkt utan mig och jag skulle aldrig släppt dig..." Fler tårar det gick inte att hålla dem inne längre nu.

"Sluta!?" Ett gällt skrik och sedan en vas som slog i golvet. "Du är fan sjuk i huvudet.." Hon strök bort tårar från ansiktet med baksidan av handen. "Jag ångrar det okej?" Han ändrade inte en min hur hon än försökte säga förlåt. Han hade bara samma arga och besvikna ansiktsuttryck. "du kan fan inte ångra något sådant.. fattar du hur.." hon drog ett skakigt andetag och tittade honom rakt i ögonen. "Ut ur min lägenhet Martin..." En sådan skakig röst hade hon inte haft sedan sin fars begravning för två år sedan men han tittade bara på henne utan att säga något. "Martin gå, Nu" Han vände ryggen mot henne och öppnade ytterdörren och försvann sedan ut i trapphuset. Samtidigt så stängde hon dörren för att sedan skynda sig ut i köket. Några minuter senare försvann hans rygg ur synhåll bakom ett hörn. Tårarna fortsatte strömma ned för kinderna och glasbitarna glänste i ljuset från lampan i taket.

Morgonen efter var det helt tyst i lägenheten. Radion stod och repeterade nyheterna från gårdagen på låg volym. Flyktingkriser, krig ännu lite mer flyktingkriser och politiskadebatter. Hon reste sig motvilligt ur sängen och gick ut i köket. "Flyg 123 mot Paris saknas, flyget kraschade efter vad som troligtvis var maskinhaveri. Det finns troligtvis inga överlevande från flygplanskraschen och det beräknas ha dött runt 250 personer. Enligt den Franskatidningen." Nästa nyhet och hon öppnade kylskåpet. Sedan kom paniken efter ytterligare några sekunder. "Det.. det var vårat flyg. Flyg 123 till paris..." hon tittade på kylskåpsdörren där biljeten satt under en magnet. Den lös gult, gult och ensamt utan honom.

Nu några månader senare i höstvindarna sitter hon där, ensam på en bänk utanför kyrkan. Ensam och svartklädd med tårarna rinnandes nedför kinderna och honom i minnet. Dem där månaderna utan honom, utan sin älskade med vigselringen kvar på fingret och hans leende inpräglat i hjärnbalken. "Jag ångrar allt Martin..." En varm hand läggs på hennes axel, varm och skrynklig. "Han älskade dig Josefin, han älskade dig verkligen av hela sitt hjärta..." Ett varmt leende, rödgråtna ögon och ett rynkigt ansikte. "Tack Marie. Men jag skulle aldrig låtit honom lämna lägenheten och oss... förlåt" hon tittade på den gamla kvinnans rynkiga ansikte. "han gjorde det för att han älskar dig Josefin, han släppte dig för ditt bästa gumman. Lägg inte det på dina axlar." ytterligare att varmt leende och sedan mer tårar. "Men jag saknar honom. Jag vill ha honom här brevid mig." Hon försökte hålla inne tårarna, dölja det som gjorde så ont i hennes bröst. "Vissa saker händer utan en riktig anledning och dem sakerna händer helt fel personer..."