Kapitel 1

677 22 16
                                    

Jag satt och kollade på min klon i den stora sminkspegeln som omgavs av vita ljusslingor. Jag kollade på det fixade håret, de dyra märkeskläderna och det ansiktet som nu har sminkat och i ordning gjort för kamerorna. Jag kollade på en person som jag så länge trodde att jag kände. Men jag var inte så säker längre. Jag stödde händerna mot bordet framför mig och tog ett djupt andetag. Vi skulle gå på scenen snart. Jag borde egentligen övat den kvarten då jag var ensam men jag hade ingen lust. Jag kunde ändå alla texter utan och innan och danserna satt som en smäck vid det här laget. Jag såg i spegeln hur dörren bakom mig öppnades.
"Ska vi värma upp rösterna tillsammans?" Det var Marcus. Min tvillingbror.
"Hur är det?" Frågade han då han såg att jag var deppig.
"Allt är bra." Hans arm runt mina axlar kändes tyngre då jag uttalade lögnen. Han såg inte ut att tro mig.
"Du Martinus, om det är något kan du alltid snacka med mig." Han gav mig en björnkram och började dra mig ut ur rummet. "Men vi börjar få ont om tid och det är en del kvar att göra."
Jag lät honom bogsera mig ut till dansarna som stod och stretchade. Direkt efter att Marcus släppt mig kom Elias gående. En av dansarna.
"Mår du bra?" Frågade han. Elias var en av mina bästa vänner vilket passade bra då han följde med på alla turnéer och sånt.
"Jag är okej" svarade jag kort och tvingade mig själv till att se in i hans blåa oroliga ögon.
"Är du säker för det ser inte så ut?" Frågade han igen.
"Säker."
Han dunkade mig lätt i ryggen.
"Bra" sa han och gick tillbaka till de andra dansarna. Jag kollade efter honom.
"Kommer du?" Hörde jag Marcus röst säga bakom mig.
"Jadå."
Vi gick in i ytterligare ett annat rum där vi var ensamma igen och började vår inlärda procedur för att värma upp rösterna. En stund senare kom en kvinna för att säga att vi skulle gå på scenen.
"Är du redo?" frågade Marcus mig.
"Jadå."
Vi satte på oss de vita maskerna och fick varsin mikrofon i handen. När vi stod bakom kulisserna tillsammans med dansarna och väntade på att programledaren skulle presentera oss kände jag hur jag började få en liten klump i halsen. Jag var van vid det här laget. Det började för några månader sen och en sak visste jag redan då: Det var inte för att jag var nervös. Jag visste ärligt talat inte riktigt vad det var men nått var det som gjorde att min kropp sa ifrån. Den ville inte att jag skulle uttala våra låttexter eller le som att allt var normalt. Jag försökte kämpa emot proppen i halsen så gott jag kunde. Marcus såg att något var fel och strök mig över ryggen.
"Vi kan snacka när vi kommer tillbaka till hotellet om du vill?" Viskade han i mitt öra. Jag svarade inget.
Jag hörde en avlägsen röst ropa upp våra namn i högtalarna och klistrade på ett så äkta leende som möjligt innan vi sprang ut till jublet från folkmassan. Jag såg stora plakat med texten: Vi älskar er Marcus och Martinus. Marcus och jag tog av oss våra masker samtidigt som dansarna och vi började showen. Låt efter låt. Koreografi efter koreografi. Efter sista sången vinkade vi till publiken och sprang tillbaka in bakom scenen. Marcus kramade om mig.
"Det gjorde vi bra."
Jag nickade.
Vi tvättade bort allt smink och blev transporterade till vår bil av några vakter. Marcus och jag tog bilder med några fans medan vi rörde oss mot bildörrarna. Elias och resten av dansarna gick i förväg och satte sig i bilen. Vi kom strax därefter och satte oss tillrätta vi med. Vi satt tysta in princip hela vägen till hotellet och när vi klev ut stod fler fans och väntade. Vi gick och tog bild med de som stod närmast. Jag log mot mobilkamera efter mobilkamera och pussade vissa tjejer på kinden också. När vi kom in i entrén gick vi killar mot hissen och våra fyra tjejkompisar gick i en korridor som ledde till deras rum på bottenvåningen. Marcus och jag åkte hissen upp till högsta våningen tillsammans med Elias och en av dansarna som hette Viktor. Vi gick in till varderas rum, det vill säga att jag gick med min bror till vårat rum och de andra killarna till rummet bredvid. Det första jag gjorde var att breda ut mig på min del av dubbelsängen och bara andas in lugnet. Marcus gjorde inte likadant. Han ställde sig i dörröppningen in till badrummet lutad mot dörrkarmen.
"Nu får du faktiskt ta och berätta vad det är som är felet." Han lät orolig. "Tro inte att jag inte märker att du mår dåligt. Du har blivit så tystlåten på senaste tiden. Det är inte likt dig."
Han kom och satte sig på min sängkant och jag satte mig bredvid honom.
"Jag vet själv inte riktigt vad som händer" sa jag bara. Det var i alla fall halvt sant. Jag hade mina aningar men inget som jag ville dela med mig av där och då. Vi satt tysta en stund.
"Okej" sa Marcus sen. "Men när du kommer på det får du gärna berätta det för mig."
Han kramade om mig och gick sedan för att duscha. Själv lade jag mig ner igen på sängen och blundade.
Vad händer med mig?

Allt är inte så simpelt som du tror | M.G |Där berättelser lever. Upptäck nu