Double Trouble

28."Du kunde inte haft bara ett problem..."

Noah möter min blick med ett flin på läpparna, och jag vänder hastigt bort huvudet.

"Hela gänget samlat igen" skrockar Noah och jag ser hur Ethan spänner nävarna.

Jag rycker huvudet mot Ethan som för att visa att vi ska gå, och han fattar genast vinken.

Jag vänder mig mot Tyler och Noah igen för att gå och märker att de inte längre står i dörröppningen, vilket är en extrem lättnad. Jag reser mig, utan att möta någons blick, och går mot dörröppningen.

En lättad känsla rinner igenom mig när jag närmare mig utvägen, men precis som jag ska passera killarna tar någon tag i min arm. Jag rycks mot personen och tvingas mötas hans blick. Han ser road ut, vilket skrämmer mig.

"Inte ska du väl gå redan?" flinar han och hållare min handled ännu hårdare.

Jag öppnar munnen för att det smärtar så mycket, men jag kan se på Noah att han förväntar sig ett svar. Precis som jag ska be honom att släppa mig, får han en knytnäve i ansiktet.

Han stönar till av smärta och håller sig för ansiktet. Samtidigt gnider jag mig om min handled. Jag kollar oroligt på Ethan när tornar upp sig över Noah.

"Folk måste sluta slå mig.." muttrar han och reser sig upp från golvet, fortfrande med handen för ansiktet.

Det var på grund av att Ethan och Liam hade slagit honom som han hade gett sig på mig. Jag antar att det här inte kommer göra det hela bättre på något sätt.

"Hade inte Tyler varit med hade hela hennes ansikte vara förstört" flinar han och kollar utmanande på Ethan.

Det är tillräckligt för att han ska ge sig på honom igen, och den här gången är det mer än ett slag. Tio slag blir till tjugo och för en kort sekund ser Noah ut att vara medvetslös.

Mitt hjärta börjar dunka snabbare och jag börjar få svårt att andas. Jag rycker lite i Ethans tröja för att få honom att sluta, men han fortsätter bara slå.

Min andhämtning blir svårare och svårare, och jag börjar gå av och ann för att försöka lugna ner mig själv. Det hjälper inte.

Jag kollar på Ryan, men han kollar intensivt på fajten mellan Noah och Ethan och är därför inte till någon hjälp.

"Sluta!" säger jag och stampar i marken. Jag känner hur jag börjar bli yr och jag blir tvingen att luta mig mot väggen för att hålla mig uppe.

Ethan slutar slå på Noahs kraftlösa kropp och kollar på mig med stora ögon. Jag ler ett ansträngt leende och ser hur hans hand slappnar av.

"Är du okej..?" frågar han andfått.

Jag nickar och han andas ut oron. Sedan vänder han sig tillbaka till Noah och höjer knytnäven, vilket får mig att andas ännu häftigare. Han verkar märka min reaktion och sänker den igen.

"Nästa gång du rör henne kommer jag inte sluta slå" säger Ethan hotfullt och blänger ner på Noah som ligger på marken, besegrad sen länge.

"Nästa gång?" mumlar Noah och flinar mot Ethan med sina blodiga tänder och spräckta läppar.

Ethan sparkar honom en gång till i magen, vilket får honom att frusta till, innan vi lämnar rummet. Han håller mig i handen och drar med mig till nedervåningen.

Jag känner mig inte längre yr eller illamående, men jag har fortfarande lite svårt att andas.

"Förlåt" säger han när vi träffar på Milla. Hon höjer ögonbrynen och skyndar sig sedan upp för trappen.

Hon verkade veta att något var fel bara genom att höra Ethan be om ursäkt. Det kanske är så man bör reagera när det handlar om Ethan. Eller så vet hon också att Noah är ett jävla as och att han måste ha blivit nedslagen för det.

Vi lämnar huset utan ett ord till och Ethan håller fortfarande i min hand. Hans hand får mig att känna mig varm inombords och i samma ögonblick som vi lämnat Ryans gata kan jag andas normalt igen.

Ethan stannar plötsligt upp och vänder sig mot mig. Hans ansiktsuttryck får det att vända sig i magen på mig och jag blir genast orolig över vad han vill mig. Han släpper taget om min hand och jag ryser till, som att all värme just lämnat min kropp.

"Vad var det som hände?" frågar han och höjer ögonbrynen i frågan.

"Tja, jag vet inte som hände i ditt huvud men du höll på slå sönder Noah" svarar jag i ett försök att vara rolig, men jag märker genast att jag inte lyckas med det.

"Med dig, Riley. Vad hände med dig?"

"Det var en början på en panikattack" jag rycker på axlarna för att få det att verka som ingenting, men Ethan går inte på det. Han sätter båda händerna på huvudet och ser förfärad ut.

"Vad fan Riley!? Jag visste inte att du hade sånt!" säger han högt och går av och ann på trottoaren.

"Det är ingen stor grej" säger jag och korsar armarna över bröstet.

"Har det hänt förut?" frågar han och kollar på mig med stora bekymrade ögon.

Jag nickar och kollar generat ner i marken.

"Det fan visst en stor grej..." säger han och det låter nästan som att han hyperventilerar lite.

"Ethan"

"Hur förhindrar man det ens?" frågar han och han börjar faktiskt se lite irriterad ut. Varför vet jag dock inte, och det stör mig något enormt.

Jag rycker på axlarna och ser honom bli ännu mer irriterad.

"En död bror, depression, panikångest. Du kunde inte ha haft bara ett problem.." muttrar han och börjar återigen gå av och ann.

"Du har väl för fan inte heller bara ett problem" säger jag, men ångrar mig när han stannar upp och kollar på mig med stora utmanande ögon.

"Och det ska betyda..?"

"Du dricker, röker och drygar. Du har problem med tillit på grund av Mikaela och sen något med din mamma. Du har minst lika många problem som mig!"

"Vem har berättat för dig om Mikaela?" frågar han och går mot mig med ett mordiskt ansiktsuttryck.  Jag backar instinktivt och känner hur jag blir nervös.

Jag vet att Ethan inte skulle skada mig, men på grund av allt Noah gjort känner jag mig ändå inte säker. Ethan är förmodligen en av de sista som någonsin skulle röra mig, men ändå blir jag rädd för  honom när han kommer mot mig.

"Al-lex" stammar jag sätter upp händerna för att stoppa honom från att komma närmare.

Han stannar när namnet lämnar mina läppar och når hans öron. Jag känner mig osäker och ångrar genast att jag sagt något till honom. Ethan och Alex är redan på spänn när de är med varandra, av någon okänd anledning, och att jag just sagt det där lär inte hjälpa den situationen.

"Okej" säger han lugnt och jag ser hur hans nyligen spända käkar slappnar av.

"Okej?" säger jag förvånat och tar ner mina beskyddande händer.

"Hur är handleden?" frågar han och pekar ner på min handled. Jag gör detsamma och ser att min arm är röd. Med det förstår jag att det kommer bli ett blåmärke, som förmodligen kommer synas längre än svullnaden i mitt ansikte.

"Det är lugnt" svarar jag och håller min andra hand över det röda märket.

"Bra, nu går vi hem. Jag måste prata med min bror" säger han och börjar gå igen.

Hans beteende skrämmer mig lite för jag vet inte om han ska vara resonlig mot Alex eller om han ska slå och sedan fråga.