Kapitel 14

2.7K 154 24
                                    

Jag står och hackar grönsaker borta vid den lilla köksön i mitten av deras kök medan de står tätt omslingrade vid spisen. Omar försöker laga köttfärs medan Ogge hela tiden avbryter honom med kyssar i nacken och kärleksfulla ord som får honom att rodna. Jag ler svagt även om det hugger till i hjärtat, den där kärleken vill jag också uppleva. Med Felix.

"Oscar kan du duka så äter vi alldeles strax?" Frågar Omar och jag kan nickar snabbt och dukar fram på bordet innan jag nervöst betraktar all mat. "J-jag ska bara gå på toa" får jag sedan ur mig med en skakig röst och frågan är om de ens hör då de är mitt uppe i ett lugnt hångel när jag går förbi dem och skyndar till badrummet där jag snabbt låser om mig.

"Fokusera Oscar, d-det är bara mat" försöker jag lugna mig själv med men så fort jag möter min blick i spegeln så rinner tårarna över och jag slår frustrerat näven i handfatet. "Du är så jävla svag.." Kvider jag fram mot min egna spegelbild och gråter tyst innan jag torkar tårarna och håller fasaden uppe, går ut i köket med huvudet högt trots att jag skriker inombords.

"Åh Oscar, maten är serverad, kom och sätt dig" yttrar Omar aningen generat med röda kinder och rufsigt hår och jag kan inte undgå att upptäcka hur Ogge flinandes torkar sig om munnen och knäpper Omars gylf i förbifarten.

"Det är bara att ta för dig" yttrar Omar artigt och sänder Ogge en bestämd blick då han retsamt stryker Omar över låret under bordet. Jag i min tur lägger upp lite mat på min tallrik och rör försiktigt runt den över tallriken.

"Var det inte gott?" Frågar Ogge försiktigt, vänligt, då jag tjugo minuter senare fortfarande inte fått i mig något av maten. Jag rycker till och flackar osäkert med blicken.

"Eh jo, j-jag bara, jag går på en diet.." Mumlar jag skakigt och Ogge lägger plötsligt handen över min och jag betraktar honom förvirrat. "Det är lugnt Oscar, jag förstår. Vi båda gör det, Omar hjälpte mig ur det..." Yttrar han ömt och jag betraktar honom förvirrat.

"Jag förstår inte..." Mumlar jag oförstående och Ogge möter snabbt Omars blick innan han möter min blick på nytt.

"Det är inte ditt fel, det är en riktig sjukdom Oscar, det är inget att skämmas över" får han fram med en öm röst och jag rynkar på pannan.

"Vad snackar du om? Jag är inte sjuk.." Yttrar jag oförstående och drar åt mig min hand.

Ätstörd ~ foscarDär berättelser lever. Upptäck nu