Timmarna går och Felix kommer inte hem. Långt in på natten inser jag att han nog inte kommer att komma hem, inser att han troligtvis sover någon annanstans. I någon annans säng.
Jag blir ledsen, arg på mig själv. Det är ju mitt fel att han gör såhär. Mitt fel att han är stressad, sårbar och jobbar för mycket. Mitt fel att han söker någon annans närhet. Vi har inte haft sex på veckor, jag har alltid varit för trött, det är mitt fel som inte gett honom det han vill ha. Som inte kunnat prestera. Mitt fel att han behöver dras med mig. Mitt fel.
I frustration och förtvivlan tömmer jag skafferiet, tar fram alla typer av godsaker som vi möjligtvis skulle kunna äga. Ställer fram det på bordet innan jag häver i mig det, i mängder. Hela tiden rinner tårarna nerför kinderna och då och då skriker jag till, när ångesten blir för mycket.
Så fort jag slukat allt och magen protesterar vilt så rusar jag mot toaletten, sätter mig på knä framför den innan jag trycker ner fingrarna i halsen och spyr upp allt jag fått i mig.
Jag gråter och spyr tills kroppen verkar vara tom på allt, tills jag bara är ett tomt skal. Då spolar jag med skakiga händer, tvättar händerna noggrant och sjunker ner på badrumsgolvet för att utföra mina set med situps innan jag sjunker ihop en utmattad kallsvettig hög mot det svala kaklet. Jag sluter ögonen och bara ligger där. I flera timmar.
Till slut hör jag hur ytterdörren öppnas, solen som skiner in genom badrumsfönstret avslöjar att det är morgon och att jag har legat här hela natten.
Felix dyker snart upp i dörröppningen med röda ögon, rufsigt hår och halvknäppt skjorta. "Jag behöver prata med dig i vardagsrummet" får han ur sig med en tom röst innan han går igen och jag kravlar mig upp i sittande ställning. Kommer snart upp på fötter och möter min blick i spegeln. Ser hemsk ut men orkar inte bry mig.
När jag väl sjunker ner i soffan och tittar upp mot honom så undviker han min blick och vi sitter helt tysta i ett ögonblick innan han harklar sig.
"Du måste flytta ut"
