Amnesia

~ Epilog ~

"Så hur går det för dig? Klarar du av att vara ifrån mig så här länge? Någon separationsångest?'' Flinar jag och slår mig mig ner i soffan under tiden Finns ser sig om i min lilla lägenhet. 

''Jag gråter mig till sömns varje kväll samtidigt jag klänger mig fast vid en kudde jag döpt till Ollie den Andra.'' Fnyser han sarkastiskt och blåser mig en slängkyss. Han stannar en stund vid min kork tavla full med post-it lappar och kalendrar, med mitt minne är det till stor hjälp. 

Läkare tror mitt minne har nått sin gräns och kommer vara permanent skadat. Det är absolut inget som stoppar mig från att göra vad jag vill, se bara, jag har flyttat hemifrån och pluggar på universitet. Så länge jag alltid har min kalender och mina anteckningar med mig överallt klarar jag mig själv, behöver inte ens Finn att hålla mig hand.

''Har du redan skaffat nya vänner?'' Finn studerar en grupp bild där jag under varje person skrivit deras namn och ålder. 

''Dem flesta går i min klass, och de har presenterat mig för andra så jag skulle inte direkt kalla dem vänner än.'' 

''Vet dem om, du vet, det faktum att du bott på psyke i mer än två år?'' Frågar Finn och slår sig ner bredvid mig i soffan. 

''Det är inte direkt det första jag berättar när jag möter nytt folk, något filter har jag faktiskt.'' Säger jag och sammanflätar våra fingrar.

''Det hade du då inte när du träffade mig.'' 

''Under lite andra omständigheter och hade inte direkt haft en normal konversation på två år så ursäkta mig om jag var lite ringrostig.'' Fnyser jag och Finn nästlar in sitt ansikte mot min nacke, efter alla år skickar det fortfarande rysningar av välbehag med hans varma andedräkt mot min hud. Jag slås än en gång av en våg av längtan efter att bara vara nära honom så jag slår min armar runt hans nacke och drar ner honom med mig i soffan så han ligger ovanpå mig. 

''Okej, jag har väll saknat dig lite.'' Mumlar Finn i mitt hår.

''Det visste jag väll.'' Viskar jag tillbaka och drar mina fingrar igenom hans mörk blonda hår. 

Han höjer upp sig på armbågarna så hans ansikte bara är några centimeter från mitt, äntligen! Jag stänger ögonlocken samtidigt som han kommer närmre och närmre och då... ''OLLIE?!'' Ropet skrämmer livet ur mig och på reflex knuffar jag ner Finn på golvet.

''Aj! Hon har då alltid perfekt timing.'' Stönar Finn från golvet och tar sig för bakhuvudet. 

Jag ska precis be om ursäkt för mitt anfall och hjälpa honom upp men i samma sekund rusar Sofie in igenom dörren med sin handväska i högsta hugg som om hon tänkt attackera vem som en stod på andra sidan. Jag glömmer Finn och låter honom ligga på golvet för att istället med ett gällt skrik hoppa in i Sofies armar.

''Avbröt jag något här?'' Skrattar Sofie efter vårt kramkalas och en tjurig Finn till sist tagit upp från golvet. 

''Nejdå.'' Försäkrar jag henne fast jag hör Finn muttra 'ja' i bakgrunden. ''Varför berättade du inte att du skulle komma? Jag hade förberett fler aktiviteter för oss att göra.''

''Det är lugnt, vad hade ni planerat att göra hela dagen?'' Finn och jag sneglar på varandra, diskuterar med ögonen vad som är okej att säga och inte. 

''Bara ta det lugnt, inget stort planerat." Säger Finn kvickt innan jag ens hinner öppna munnen.

"Vi tar och äter lunch, jag bjuder!" Kvittrar Sofie och ut genom dörren far hon igen. Jag rycker på axlarna mot en lite mer besviken Finn. Han lär få sin Ollie tid senare.

Vi drar ut igenom dörren och påbörjar vår dag av roligheter. Först åt vi lunch på en fin indisk restaurang, skulle aldrig luncha där om inte Sofie bjöd. Vi drar vidare på en promenad igenom staden där jag försöker visa dem runt men det slutar såklart med att vi går vilse för att jag blev lite för självsäker och försökte bevisa att jag är självständig liksom mitt minne. Sofie och Finn lyckas själva hitta till min skola där jag berättar så mycket jag kan om mina klasser hitills samt vilka byggnader dem ligger i.

Till slut kommer vi faktiskt hem igen och jag är mentalt och fysiskt utmattad av att springa runt i hela staden och låtsas att jag har koll på läget.

När vi vinkat av Sofie liksom klistrar jag direkt fast mig vid Finn, han låtsas blir irriterad men jag vet att han gillar det egentligen. Jag ställer mig på tå för att pussa honom men han sträcker besvärat på nacken för undvika mig, han ler dock.

"Bara acceptera min kärlek!" Utbrister jag och håller hans spända ansikte i mina händer.

"Nej, aldrig!" Men till slut slutar han streta emot och låter mig föra hans läppar mot mina.

"Jag älskar dig." Ler jag och lutar mitt huvud tillbaka för att se på honom.

"Du är helt okej du med." Skrattar han och kysser mig igen.

"Wow, du vet verkligen hur man får en flicka på fall." Skrattar jag och drar med honom in i min byggnad.

Och det gör han verkligen, konstigt nog.

::Heeej! Då va boken slut och med det troligtvis min tid på wattpad. Såvida jag inte får något skrivryck är jag rädd att detta blir min sista berättelse men vem vet, har börjat på flera stycken men inget seriöst.

Uppdatering: Har visst en ny bok och den heter 'Inte min typ', så va riktigt gulliga och kolla in den!

Om man får tillåta sig själv att bli lite sentimental så vill jag bara tacka så mycket att ni läst mina berättelser och skrivit så många snälla kommentarer och meddelanden.  Jag uppskattar er mycket mer än ni tror och ni är sockersöta hela bunten.::

Jag får tacka och buga ❤