Amnesia

Kapitel 39 ~ Det svider bara lite ~

Kapitel 39 ~Det svider bara lite ~

''Finns i sjön.'' Jag suckar uppgivet och tar upp ett kort från kortleken, en åtta. Varför spelar vi ens fortfarande? Det är solklart att Lauren kommer vinna. ''Har du några åttor?'' Jag ger henne besegrat min nyfunna åtta, hon ler glatt och placerar den i en ny hög med tre åttor till.

''Måste vi spela detta... igen?'' Muttrar jag och vilar kinden mot min hand. Vi har spelat finns i sjön typ en timma. Så fort hon fick syn på mig introducera hon sig själv och frågade mig sedan om jag ville spela kort med henne. Jag känner henne inte ens men hon känner ju såklart igen mig men varför säger hon då inget? Kan jag inte bli tilldelad någon information överhuvudtaget?

''Vill du spela något annat?'' Föreslår Lauren nästan lite sårat.

''Nej, kan vi inte bara... jag vet inte, prata?'' Föreslår jag, hon ser inte ut att gilla idéen. 

''Ehm, ja, visst.'' Muttrar hon och lägger ner sina kort på bordet framför sig. ''Vad vill du prata om då?''

''Du skulle kunna berätta lite om dig själv... eller om mig.'' Jag vill inte verka elak men den här tjejen verkar ypperst underlig och jag bryr mig inte riktigt om henne men jag hoppas ändå att hon berättar lite om mig iallafall. Väldigt narcissistiskt men med tanke på min bakgrund och vad jag gått igenom är det helt acceptabelt.

''Jag borde egentligen inte vara här men dem vägrar låta mig bo hemma, jag åker ut på besök ibland till min farmor Hilda men annars låter dem mig inte gå. Alla mina vänner tycker också det, jag är inte ensam!'' Utbrister hon och drar frustrerat i sitt hår.

''Vilka vänner?'' Undrar jag försiktigt och ser mig nervöst omkring.

''Augustin, Fredrik, Patrick, jag orkar inte namnge alla för de är så många.'' Muttrar hon och himlar med ögonen.

''Bor dem också här?''

''Nej, eller jo ibland. Augustin bor i trädet i trädgården och Fredrik bruka sova under min säng ibland eller i badrummet.'' Jag öppnar munnen för att fråga henne vad i helvete hon prata om men låter bli. Hon får väll vara i sin lilla bubbla.

''Wow, du är.... mentalt ostabil.'' Lauren lägger huvudet fundersamt på sned till en början men flämtar sedan stött till .

''Nej du är.'' Hon reser sig hastigt upp. ''Du har förändrats och blivit helt konstig i huvudet. Prata med mig när du är normal igen.'' Med det tar hon upp ett osynligt föremål i sin famn och stampar iväg.

Brukade jag helt seriöst vara vän med henne förr? Hur kunde jag? Hon är ju helt rubbad, kanske jag bara har vant mig vid att vara runt normalt folk som Finn. Vänta kallade jag just, en föredetta gäng medlem som levt dem senaste året på en kant och är för tillfället ett koma patient pågrund av respektive gäng, för normal? Wow, min uppfattning av vad som är normalt har verkligen sett ett nytt ljus.

Tanken på Finn får det att värka i bröstet. Nu för tiden är jag så van vid att han alltid finns närvarande, även om han är medvetslös, att jag nu känner mig så tom. Jag saknar honom något så enormt men det kanske bara är för att händelsen fortfarande är färskt, jag lär mig väll så småningom att överleva utan honom tills han vaknar igen.  

I några minuter går jag bara omkring och försöker hitta mitt rum. Runt varje hörn träffas jag av smärtsamma minnen av Finn men tack vare det kommer jag också ihåg att hans rum var tvärt emot mitt rum och det var i den korridoren som vi träffades första gången.

Jag hittar iallafall till slut en extra bekant korridor och två extra bekanta dörrar. Här bodde jag och Finn för mindre än tre veckor sedan, galet. Nu är jag tillbaka och han ligger i koma på sjukhuset. Skulle aldrig på miljoner år gissat att det skulle ta en sådan ruskig vändning.

Jag försöker och öppna ena dörren och den glider lätt upp. Det första jag lägger märke till är hur rummet känns så bekant och minnesrikt utan att ha något och göra med Finn. Det finns flera föremål som kommer ifrån mitt liv innan allt det här. Det är något så varmt och uppfriskande att minnas något som inte orsakar riktigt så mycket smärta. Det är en annan slags smärta, en smärta jag lärt mig leva med och accepterat som en del av mig. 

Efter några sekunder av att bara stirra målöst på mitt rum kryper jag upp på sängen till en liten boll. Jag drar en gammal lila filt över mitt huvud och bara sitter där och andas in den bekanta lukten. Smärtan jag känner för Finn är fortfarande rå men smärtan jag känner när jag befinner mig i det här rummet fyllt med saker från mitt förra hem, är en smärta jag lyckats lägga bakom mig och gått vidare från. Det svider bara lite. 

^^ Hej alla! Förlåt för den sena uppdateringen men den kom iallafall. Jag vet inte hur jag ska fortsätta berättelsen då jag har irriterande skrivkramp som vägrar försvinna. Dock så börjar berättelsen närma sig sitt slut, med gymnasiet har jag inte mycket tid att skriva längre. Hur tycker ni att berättelsen ska fortsätta? Kom gärna med idéer då jag själv inte har en aning... typ.   // Pia ^^