Amnesia

Kapitel 18 ~ Galen ~

Kapitel 18 ~ Galen ~

''13 Upphöjt till 4.'' Svarar jag säkert och lutar mig stolt tillbaka i stolen.

''Rätt igen.'' Suckar Sofie och ger mig en till chokladbit. Jag vet, det är en sådan barnslig belöning att få godis varje gång man får rätt på ett mattetal men det är motiverande. Jag kastar upp den i luften och fångar den enkelt med munnen.

''Nästa tal.'' Flinar jag och nickar menande på matteboken som ligger framför den trötta Sofie.

''Ollie, du behöver verkligen ingen mer hjälp med matte. Du kan rabbla multiplikationstabellen i sömnen, kan vi inte jobba lite samhällskunskap eller historia istället?'' Föreslår hon och stänger igen matteboken för att ersätta den med en till synes väldigt tråkig historiabok om det första värlskriget.

''Jag får inte lika mycket godis då.'' Muttrar jag och snörper på munnen tveksamt.

Jag hatar att misslyckas och svara fel på frågar jag borde veta svaret på. Att vara okunnig och enfaldig är något jag aldrig behövt oroa mig om föräns nu. Trots att jag alltid är osäker på vart jag är och vem jag pratar med så har skolarbete varit något jag alltid kännt mig säker på, kalla mig nörd.

"Du måste komma ut ur din säkerhets zon." Jag undviker hennes blick och klottrar lite på mitt anteckningsblock.

"Jag kommer inte komma ihåg detta ändå." Suckar jag. "Vart är Finn någonstans? Jag kommer bara ihåg om han är med." Frågar jag, jag har inte sett honom på hela dagen.

''Han är inte här idag, han åkte ut på ärenden.'' Svarar Sofie snabbt, som om hon vill undvika samtalsämnet. Under hela på studiesession har hon varit väldigt distant, som om det är något som stör henne. ''Så, historia.'' Hon ler stort och börjar bläddra i historieboken.

''Pratar han med sin advokat?'' Jag försöker låta säker men det är egentligen en vild gissning, han har inte nämnt något om att han skulle iväg. Han kunde lika gärna vara och hälsa på några släktingar, jag bara drar till slutsatser från den information jag fått igår.

Sofies leende stelnar, hon är klart överraskad att jag faktiskt vet vad som händer, det är en mäktig känsla att ha för en gångs skull. ''Har han-'' Börjar hon innan jag avbryter henne.

''Berättat för mig, ja, det har han.'' Fyller jag i och försöker mitt bästa att inte le. "Han besvara inte alla mina frågor men tillräckligt för att jag ungefär ska veta vad som händer." Jag är faktiskt väldigt långt ifrån sanningen, men det behöver inte hon veta.

"Ja, då du vet väll också varför han berättade det för dig." Sofie drar efter andan för att fortsätta berätta men när hon ser min reaktion på det hon sa ångrar hon sig.

Finns det en anledning till varför jag fick veta, inte bara för att han ville och litade på mig om han nu end gör det. Jag återhämtar mig snabbt och nickar leende. Jag måste veta!

"Såklart jag gör." Ljuger jag men det är för sent, Sofie har igenomskådat mig och vet att jag inte har så mycket information som jag säger.

"Han berättar när han är redo." Mumlar hon och börjar plocka ihop alla böcker utspredda på bordet.

"Redo för att berätta vad? Var har ni två för relation egentligen? Varför är du så involverad i allt och behandlar Finn så annorlunda?!" Jag fortsätter bombadera henne med frågor, desperat efter ett svar och till slut brister hennes tålamod. Hon slänger upp dörren och ger mig en snabb och arg blick. Jag vill nästan be om ursäkt men hon hinner tala först.