Amnesia

Kapitel 14 ~ Förlåt ~

Kapitel 14 ~ Förlåt ~

Jag vänder mig sakta om, fortfarande med pappret i mina händer. Tagen på bar gärning, det finns ingen bortförklaring till detta. Finn stampar fram till mig och slår det ur mina händer så det sakta glider ner till golvet, han är ursinnig. Jag förstår honom, jag har ingen rätt att snoka runt i hans privatliv. Jag letar efter en bra ursäkt men jag finner inga ord, jag vet inte så mycket men betydligt mer än han vill att jag ska veta, jag har heller inte rätt att veta.

''Hur mycket hann du läsa?'' Jag hör på hans hårda röst att han försöker hålla sig lugn. Han böjer sig ner och plockar upp pappret för att snabbt läsa igenom det själv, han verkar lättad av någon anledning, kanske det finns en liknande lapp här omkring med fler detaljer som han är glad över att jag inte hittade. 

''D-du heter M-maurer i efternamn.'' Stammar jag nervöst och fumlar med fingrarna, jag kommer inte på något annat att säga. ''Du har blivit kallad till domstolen den 20 juli för något, jag hann inte läsa så mycket mer.'' Jag möter snabbt hans blick men han kollar på mig med sådan bisterhet att jag måste titta bort igen. ''Dörren var öppen och jag tänkte att du var här så jag-''

''Varför snokar du i mina grejer? Varför kan du inte acceptera att jag inte vill dela varje detalj av mitt liv med dig, en sinnessjuk främling som jag-'' Han avbryter sig själv, han stoppar sig själv för att han tänkte just säga något han inte vill att jag ska höra. ''Gå ut.'' 

''Förlåt.'' Försöker jag viskande.

''Gå.'' Säger han lite strängare och pekar mot dörren. Jag slokar besegrat med huvudet och lämnar rummet. Jag vill såklart fortfarande veta varför han är så hemlighets full, varför det var så hemskt att jag läste den där lappen. Jag inser dock att jag inte har rätten att snoka runt i hans grejer, jag skäms så. Jag ser honom slumpa ner på sängen precis innan jag stänger dörren efter mig.

* * * * *

I matsalen träffar jag mina bordskamrater, de heter Rickard och Lauren. De berättar att en tant som heter Hilda brukar sitta vid vårat bord vilket är konstigt eftersom jag trodde att den här avdelning var avsedd för ungdommar.

''Ollie, vad är det för fel?'' Frågar Lauren och lägger huvudet på sned. Jag sitter bara och stirrar på min lunch, tänker på Finn.

Detta kommer låta själviskt men jag behöver honom, jag behöver honom för att minnas. Om han försvinner eller slutar umgås med mig så kommer jag bara gå tillbaka till hur det var förr, jag kommer till exempel inte minnas denna stund imorgon eftersom Finn inte är med mig. Det är fel att tvinga honom att alltid vara med mig mot hans  vilja, om han ens började tolerera så är den korta ''vänskapen'' nu slut. Åh, Ollie! Varför kan du inte bara minnas själv istället för att behöva vara beroende av hans dumma närvaro hela tiden. 

''Ollie!'' Jag rycker till och tittar upp på Lauren. Hon vinkar frenetiskt mot mig och ser irriterad ut. 

''Ursäkta?'' Jag lutar mig fram för att verkligen fokusera denna gång.

''Vad är det för fel?'' Upprepar hon trött.

''Finn är arg på mig.'' Jag funderar snabbt på att ljuga men det känns inte nödvändigt. Finn är ofta arg så att han är arg på mig borde inte komma som någon större shock.

''Varför?'' 

''Jag... jag gick in på hans rum utan hans tillåtelse.'' Jag tvekar om jag borde berätta hela historien, Finn verkar ju ta det som en allvarlig sak.

''Vadå döljer han något?'' Rickard spärrar upp sina ögon och stirrar intensivt på mig. Hur visste han?! Mina händer börjar klibba och jag försöker komma på med en bortförklaring.

''Rickard, ta det lugnt. För sista gången, Finn är ingen hemlig spion.'' Uppmanar Lauren frustrerat. Jag andas ut, jag glömde bort för en sekund att jag befinner mig på ett mentalsjukhus för dårar som inte vet vad dem pratar om. Som för att försäkra mig får Lauren syn på något bakom mig, jag vänder mig om men ser ingenting. Hon ursäktar sig snabbt och springer dit för att prata med väggen.

''Jag tror den där tjejen vet mer än vi tror.'' Mumlar Rickard och iaktar Lauren misstänksamt. Jag ser på Rickard, trots att han är paranoid och en aning galen så verkar han ändå ha koll på läget.

''Hur länge har du bott här?'' Frågar jag honom. Han rynkar förvirrat på ögonbrynen, föväntade sig antagligen inte att jag skulle fråga honom det.

''3 Månader och 16 dagar.'' Svarar han snabbt. ''Varför frågar du?'' Jag vet inte riktigt, jag försöker bara förstå hur folk som kommer ihåg varje dag klarar av att leva i den här avstängda världen. Aldrig få gå ut när dem vill, inte få prata med dem vill. Eller det kanske dem får, de kanske har familj på utsidan som dem pratar med dagligen, det kanske bara är jag som inte har någon att spendera min frihet med.

''Har du familj på utsidan? Jag lovar att jag inte smider någon ond plan.'' Säger jag skämtsamt men jag ser att Rickard tar det på största allvar.

''Ja, jag pratar med dem ungefär en gång i veckan. Varför är du så intresserad i mitt privatliv?'' Jag sjunker ner på stolen och rycker ovetande på axlarna. Jag skulle behöva någon att prata med men jag är osäker på om Rickard är den personen, jag kommer inte komma ihåg denna konversation imorgon ändå.

''Ingen anledning. Vi ses, Rickard.'' Mumlar jag och dukar av. De närmaste dagarna kommer han säkert bete sig jätte skumt runt mig och jag kommer inte ens veta varför.

Om jag frågade Sofie om jag fick lov att prata med mina släktingar, jag har bara en i livet och det är min faster. När jag tänker efter så minns jag inte hennes namn men jag vet att min pappa har en lillasyster och att hon gillar konst. Jag har flera minnan av henne, det är bara namnet som är lite suddigt. Hon hade långt, rött hår som alltid var uppsatt när hon målade, med det bar hon också alltid en målarrock. 

Jag letar i några minuter efter ett personalrum där jag hoppas att jag ska finna Sofie. Jag hittar personalrummet men inte Sofie, jag vet inte om jag vågar fråga de andra i personalen.

"Skulle jag få ringa ett samtal?" Frågar jag blygt.

"Till vem?" Frågar en man med mörk röst.

"Min faster." Jag hoppas verkligen att de har henned nummer för jag kommer inte ihåg.

"Namn?" Måste passa på den där frågan.

"Jag kommer inte ihåg." Medger jag generat.

"Då får du vänta tills Sofie kommer tillbaka imorgon, jag ska hälsa henne vad du ville så kommer hon påminna dig." Jag nickar och går min väg, jag vet att de har hennes nummer men de vill inte ringa henne eftersom de visste att jag inte skulle komma ihåg hennes namn. Jag känner på mig att jag inte kommer få prata med henne på ett tag.

~~~~~~~~

Hej, snabb note. Så jag vet att historien repeterar sig ofta och ni kanske är lite trötta på att höra samma sak om och om igen men jag vill verkligen bara ge det intrycket man får av Ollie och hur det är att ständigt upprepa historia. Sorry om det tråkar ut er, det blir intressantare.

BTW! Tänkte bara snabbt nämna den här ''boken'' var inspererad av The Quirky Tale of April Hale, skriven av demonicblackcat. För alla som gillar att läsa på engelska rekomenderar jag den starkt.

//Pia