Kapitel 43 ~ Törnrosa ~ (Sista kapitlet)

3.1K 266 134
                                    

Kapitel 43 ~ Törnrosa ~ (Sista kapitlet)


Där ligger han. Lika tyst och fridfull som när jag lämnade honom för tre månader sedan. Han ser lite smalare ut än sist men det var såklart väntat, han skulle säkert döda för en pizza just nu.

"Kom ner när du känner dig klar." Jag ger sköterskan ett tacksamt leende innan han stänger dörren och plötsligt är det bara jag och Finn till sist.

"Hej, hur mår du? Det är lugnt du behöver inte svara, bara himla med ögon under ögonlocket." Säger jag med ett kort, glädjelöst skratt. Jag lägger ner min väska vid dörren, ser ut som jag gjorde all den där packningen och smugglingen i onödan.

Jag går fram till sängen och tvekar ett tag innan jag sätter mig på sängkanten och tar hans kalla hand i min. Den är slapp men jag flätar ändå ihop våra fingrar och för en sekund tror jag att han kramar mig hand tillbaka men det är bara jag som inbillar mig. Hans ansikte är lika fridfullt som sist men dem där ruskiga blåmärkena är du borta. Kan tänka mig att han har ett rejält ärr på ryggen nu, ännu ett. 

"Det skulle passa för dig att vakna nu, livet suger där borta utan dig men jag kommer iallafall ihåg mer och mer vilket dock gör tiden på psyket mer outhärdligt. Man skulle faktiskt kunna säga att jag nu förstår varför du var så stingslig i början." Jag pressar ihop läpparna i väntan på ett svar men det kommer ju såklart inte. "Sofie är annorlunda, eller så har hon alltid varit så fast jag inte lagt märke till det. Hon är bara så tjatig, tröttsam, jobbigt uppmärksam och bara så onödigt... vad heter det, bara så-"

"Överbeskyddande?"

"Ja exakt, det är bara för mycket-" Jag stannar mitt i meningen. Vem var det som sa det där? Jag stirrar på Finn som fortfarande ligger där med slutna ögon. Det kan inte... "Finn?" Försöker jag men rösten bryter sig.

"Det är jag det." Sakta öppnar Finn ögonen och ser på mig med det där retsamma flinet på läpparna även om han ser lite borta och nyvaken ut. "Minns du mig, lilla guldfisk?"

Jag gör ett halv hjärtat försök att hindra tårarna från att spilla men det är inte lönt. Jag slår armarna om honom och omfamnar honom kanske lite väl hårt för hans nuvarande stadie men jag kan inte hålla tillbaka. Han höjer sina armar för att krama mig tillbaka men det är en svag och skakig omfamning. Även om det är en svag kram så är det miljoner gånger bättre än att hålla hans lealösa hand.

"Så tre månader?" Säger han hest och jag sätter mig upp för att torka mina våta kinder. Finn ser ut som han har svårt att greppa det. Det är inte längre sommar och så mycket har förändras på så kort tid eller kort tid för honom iallafall.

"Så du hörde allt det? Och du sa inget tidigare din idiot." Snyftar jag men ler ändå. Hur kan jag göra något annat än och le i den här situationen. Min hand når hans kind och mina fingrar vandrar till hans öra och igenom hans nu lite längre, lockiga hår. Trots att jag vet att det är på riktigt känns det samtidigt som en dröm och att han när som helst att kommer försvinna från under mig på ett eller annat sätt. Försiktigt drar jag tillbaka min hand för att jag är rädd att den när som helst ska gå igenom honom och jag ska vakna upp och träffas av realisationen att allt var en dröm.

''Vilken saga, känner mig som Törnrosa som precis blivit uppväckt av prinsen.'' Flinar han och vidrör snabbt min haka. Det räcker för att skicka vågor av behagliga rysningen igenom min kropp.

''Men har du inte sovit lite väl länge nu, guldlock.'' Ler jag och snurrar en av hans lockar runt mitt finger. Fy, han är så mycket snyggare i verkligheten än i mina drömmar! Plötsligt hinner alla andra känslor och minnen ikapp mig, som längtan efter att få kyssa honom igen. ''Jag har saknat dig obeskrivligt mycket och jag skulle inte klara av att förlora dig igen. Snälla säg att du kan följa med mig hem nu på en gång.'' Finn har såklart inget svar på den frågan, han vaknade nyss och är säkert lika orolig som jag vad som händer här näst.

AmnesiaDär berättelser lever. Upptäck nu