Misshandel, O.M

T R E T T I O Å T T A #EPILOG

Visst.
Alla förtjänar en andra chans. Blablabla.
Men skulle just DU ge dina vänner en andra chans om de misshandlade din pojkvän/flickvän så mycket att han/hon vill ta livet av sig? nej precis. Det gjorde inte jag iallafall. Kontakten rök, lika snabbt som det går att skicka ett ¨risky message¨.
3 år.
Det har gått 3 år och jag är fortfarande inte över det. Scenen som spelas upp i mitt huvud, om och om igen, jag fick se min flickvän dö. Jag fick se henne ta sitt liv, pågrund av MINA vänner, jag var blind, jag såg inte hur dåligt hon mådde, jag såg henne som den glada roliga tjejen som hon alltid har varit. Inte skulle jag veta att mina bästa vänner misshandlade min flickvän så mycket att hon tog sitt liv, jag borde ha sett det, hennes blåmärken -som en av de sa-. De är inne på ett mentalsjukhus, jag tycker att det passar dem, för hur sjuk i huvudet kan man vara så man misshandlar sin bästa väns flickvän sååååå mycket att hon väljer att hoppa framför tåget. Hon sa aldrig något heller, hon var alltid rädd att de skulle göra henne ännu mer ont, jag förstår henne. Som alla andra säger -som har förlorat någon- det skulle ha varit jag och i detta fallet så skulle det varit jag som blev misshandlad, slagen, sparkad och allt som hon var med om. Jag hade henne, men hon försvann. Jag hittade även en lapp i hennes rum, där det stod att det var de som gjorde det, hon bad om ursäkt för att hon fanns och för allt som har hänt, att hon hade gjort mitt liv till ett helvete -vilket inte stämmer-, det gjorde mig så jävla förbannad -vilket ni kanske förstår-, jag gick raka vägen hem till en av dem och lyckligtvis så var alla där, jag förklarade -snabbt- vad som hade hänt med gråten i halsen, jag slog en av de rakt på käften. Jag lät arg. Jag var arg. Jag är fortfarande arg. Ibland så ligger jag på min säng och stirrar upp i taket, jag har fått några av hennes parfymer och något klädesplagg, en av hennes tröjor blir alltid blöt av alla tårar, den är en vit T-shirt där det står våra namn och året+datumen vi både åkte och åkte hem från Turkiet, året jag fick min prinsessa, samma år som jag förlorade  henne. Jag ser förstörd ut, enligt mamma. Hon säger att mitt hår är inte lika ¨fräscht¨, mina ögon är inte lika glada och livfulla och att mitt leende aldrig visas. Jag vill bara skrika rakt upp i hennes ansikte att hon är helt jävla pantad, att hon borde söka hjälp och försvinna från mitt liv. Men det kan jag inte göra, eftersom att jag inte är så. Jag är inte en sådan person som sårar folk, det var innan, när jag var en fuckboy, men det var säkert 4-5 år sedan. Jag vill kunna såra folk lika mycket som jag har blivit sårad, men det går inte, för jag är inte en sådan person, jag är inte en sådan person som sårar människor, som hatar på människor eller tar ut min ilska på folk. Nu är det så att jag aldrig mer kommer få se min fina flickvän igen, aldrig någonsin och det är tack vare mina före detta bästa vänner. Tack vare mig.

Kram från Oscar Molander

*
Där var boken då slut, hoppas att det var en bra Epilog!
Tack till alla som har röstat och läst och ni som har kommenterat!
Puss på er alla!