KAPITEL IV
Då var det dags att jobba ett år igen innan någon ny resa kunde bli av. Det följande året, alltså 1989, blev det tågluffning igen, denna gång på egen hand igen och av samma motiv som tidigare, ingen ville följa med mig. Att resa ensam gick jättebra för en gång i Stockholm så träffade jag två yngre killar som jag sedan hade sällskap av under den större delen av denna andra tågluffning, jag har fortfarande efter över tjugo år kontakt med en av dessa två killar.
Vi gjorde en liten pakt som bestod i att om jag följde med dem till Jugoslavien -som vid tillfället fortfarande existerade som land- så skulle dom efter detta följa med mig till Spanien vilket jag redan innan resans start hade bestämt mig för att besöka igen, även detta år. Första stoppet som jag minns blev i Tyskland där vi bland annat besökte Olympiastadion i München och badade i den olympiska simhallen. Sedan gick då vår resa vidare genom Österrike och ända ner till Split i Jugoslavien.
Där var det billigt att både bo och att roa sig men jag och dessa två killarna trodde att vi var rikare än vi egentligen var nu när det var en massa nollor på alla deras sedlar och mynt men så var förstås inte alls fallet, detta blev vi varse om när vi lade märke till att allt kostade flera tusen av deras valuta, en triangel pizza kostade typ 10.000 och en sandwich runt 9.000, ölen låg på runt 5.000 styck.
Kul hade vi alla fall där i Jugoslavien, efter några dagar med strand, bad och hålligång bar resan av mot norr igen och in i Italien, till Venedig -en av dom smutsigaste städer jag någonsin sett- och vidare via Milano, sedan in i Spanien, söderut till Madrid och ett centralt beläget "hostal" på "Calle de la Palma " som var väldigt litet och enkelt men mycket billigt vilket som för oss var det viktigaste.
Vi bodde där några dagar innan resan fortsatte söderut, först till Almería och sedan till Torremolinos, under denna resa tillsammans med dessa två stockholmskillar blev det också mycket alkohol, alldeles på tok för mycket vid flera tillfällen med minnesluckor och ångerkänslor som resultat. Det som också hände under denna andra tågluffning var att min relation med en av tjejerna som jag tidigare hade breväxlat med och träffat för första gången året innan tog en lite seriösare form, blev djupare och förvandlades till ett förhållande -vilket efter de två senaste decennierna fortfarande pågår- av kärlek och sex. Detta utgjorde en väsentlig ändring både i mitt varande, tänkande och handlande, jag hade ju tidigare bara erfarenhet av kortare relationer med ett fåtal tjejer.
Resan upp till Sverige denna gång gjorde jag tillsammans med henne, min nyblivna flickvän och tidigare "penpal", på vägen stannade vi kortare stunder för bl.a. tågbyten och lite turistbesök i Paris, Köpenhamn m.m. Till skillnad mot tidigare under resan så var jag nykter nästan hela tiden vilket gör att mina minnen faktiskt är lite tydligare, för övrigt var nog denna nykterhet säkert också det bästa både för min kropp och för min allmänna hälsa som hade lidit en hel del under den största delen av denna resa.
Min flickvän stannade med mig i min hemort några dagar och vi hade det mycket trevligt, hon fick möjlighet att lära känna mina föräldrar, min bror och några av mina kompisar men även att se och att uppleva lite av den svenska sommaren och den norrländska naturen under denna vackra årstid.
Jag minns också mycket väl att hon sedan själv reste hem till Spanien samma dag som Karnevalståget gick av stapeln i Alfta. Det var verkligen tufft gjort av henne, att våga tågluffa hela vägen hem till Madrid och detta alldeles ensam, hon hade nästan inte rest någonting alls tidigare.
Efter denna tågluffning under juli månad 1989 föddes en ständig längtan och ett visst lidande på grund av det geografiska avståndet mellan Spanien och Sverige, med andra ord, mellan min flickvän och mig, jag var faktiskt för andra gången i mitt liv förälskad på riktigt och funderade i stort sett hela tiden på vad som kunde göras för att vara tillsammans med min tjej på heltid.
