KAPITEL II
Då skulle högstadiet påbörjas, allt blev liksom annorlunda, relationerna blev mycket svårare psykiskt sett och intresserna blev i vissa fall helt annorlunda. Musiken jag lyssnade till blev också hårdare och jag försökte uppföra mig på ett sätt som platsade i gruppen, vilket ju inte alls är rätt men troligen ett misstag som många av oss tyvärr gjorde när vi var unga, som vuxna har vi dock lärt oss att vi alltid bör vara dem vi är, säga vad vi tycker och tänker, stå för det och aldrig modifiera vårt "jag" för att tillhöra någon grupp av personer endast på grund av en rädsla att bli utesluten eller hånad.
Intresset av allt som hade med vuxenvärlden att göra blev mycket förstärkt vid denna tidpunkt, allt skulle liksom provas och utföras så fort som möjligt. Mopeder hade jag haft sedan några år tillbaks och började längta till dagen jag skulle fylla 15 år för att kunna använda den på allvar, för att åka till skolan, hälsa på kompisar eller bara åka runt och njuta men för tillfället fick jag nöja mig med att cykla både hit och dit.
Tjejer började också bli av mycket mer intresse än tidigare men jag hade dock inte alls någon framgång med dessa, fallet var kanske också att jag heller inte gjorde några försök på allvar, och det gjorde nog av mig vad jag till en viss del fortfarande är; jag såg tjejerna först och främst som vänner, på samma nivå som killarna, och inte som en möjlighet till något annat, detta var kanske på grund av att jag aldrig hade haft en vän av det könet och kanske längtade att till slut lyckas få det. Det som också säkert spelade en stor roll i sammanhanget var att jag var mycket blyg och att min självkänsla och självförtroende aldrig har varit, och inte heller då, de bästa.
Jag tillhörde vid detta tillfälle "småttingarna" i högstadiet, det var ju sjuan som gällde, varken åttan eller nian, det var där de riktiga högtadieeleverna befann sig. Med andra ord så var det viktigt att ligga lågt, vara på sin vakt och inte reta upp någon av de äldre eleverna. Det hände vid flera tillfällen att någon "gick över gränsen" och då kunde vissa problem uppstå, som tur var inte alls så ofta och bara tills någon av lärarna avbröt det hela.
Vid denna ålder, om det var vid tretton eller fjorton års ålder minns jag dock inte, började jag också snusa, det blev grovsnus från första början och så förblev det ända tills jag för bara några år sedan slutade snusa. Jag gjorde även hål i örat, dock då i det högra i stället för det vänstra som för de flesta visst går under namnet "bögörat", eller lite mer mänskligt sagt "det homosexuella örat", anledningen till detta har jag aldrig förstått, jag tror att det visst var någon film detta tänkande och tyckande kom ifrån men jag är inte alls säker.
Vilket struntsnack i alla fall! Vad spelar det för roll i vilket öra man bär en ring eller något annat? Vad har det med en persons sexuella läggning att göra? Jag brydde mig i alla fall inte alls om detta och ignorerade så gott jag kunde alla kommentarer och viskningar och lät dem helt enkelt tro att jag var homosexuell. Personer som har något emot homosexuella, lesbiska, transvestiter och transsexuella är ju ändå inte ens värda att umgås med, det är min aktuella åsikt även om jag kanske på den tiden inte var helt övertygad om detta.
Rökte gjorde jag också vid flera tillfällen och minns än idag hur jag blev tvungen att stoppa cigaretten i näsan för att för första gången och över huvud taget kunna dra ett riktigt halsbloss, ett kraftigt och utdraget hostande blev den omedelbara effekten. Det var snus som gällde för mig och rökningen blev aldrig av på allvar och tur var väl det, nu när jag i alla fall skulle få framtida problem att sluta med både det ena och det andra.
Jag konfirmerade mig också, fråga mig inte varför men det gjorde nästan alla på den tiden, och jag var fortfarande en person som följde strömmen vilket jag vid ett senare tillfälle insåg att var helt fel och avslutade beteendet omedelbart. Vi hade i alla fall väldigt kul och allt det religösa kom liksom i andra hand, det man gillade med det hela var att tillbringa mycket tid tillsammans med både tjejer och killar i samma ålder, vi var till och med på läger ganska långt ifrån hemmet och det var mycket intressant. Det bör tilläggas att vi hade porrfilmer med oss och under natten passade vi på att hämta projektorn, klättra uppför brandstegen med den och sätta oss och titta på filmerna fram på småtimmarna, prästen kom på oss men han tog det lugnt, sätte sig med oss och gjorde kommentaren; Jo, visst är det så där det går till! Att höra dessa ord av en präst kändes liksom lite oväntat och annorlunda, vi trodde förstås att det skulle bli ett himla liv och att vi skulle få en ganska kraftig utskällning men så blev verkligen inte fallet.
