Skönheten möter Odjuret ~ Del 4

682 50 10
                                    


Bree är nära på att snubbla på alla rötter som dyker upp på stigen. Hjärtat bultar från både rädsla och utmattning. Hon vågar inte stanna men snön gör så att hon inte ser vart det är hon springer. Är hon ens på rätt väg? Till slut blir hon tvungen att stanna, att ramla och skada sig kommer inte hjälpa henne.

Bree sätter sina frusna händer under armarna för att få värme i dem. Det är minus grader och det känns som att det blir kallare med tiden. Hon vet inte ens vad klockan är? Möjligtvis middagsdags för hon känner hungern krypa fram. Märker inte hennes föräldrar att hon är borta? Hon har varken hört eller sett något som tyder på att någon letar efter henne.

Tanken på att stanna här hela natten gör Bree skräckslagen. Inte en chans att hon kommer att överleva natten i det här vädret, speciellt kylan. Hon kommer frysa ihjäl!

Åter igen känner Bree sig iakttagen. Den här gånger vet hon inte vart det mystiska djuret är någonstans. Sakta försöker hon lista ut från vilket håll hon ska gå, utan att springa på det som lurar i skogens skuggor.

Ljudet från en bruten kvist får Brees uppmärksamhet. Från hennes högra sida kan hon svära på att hon kan se något röra på sig. Hon följer djuret med blicken för att inte tappa bort den.

Den rör sig som en skugga, sakta och knappt märkbart smälter in i den mörka omgivningen. Om det inte vore för det vita täcket på marken och ljuset från månen hade du inte sett sin egna hand framför dig. Två gulfärgade prickar tittar fram mellan träden. Nej, inte prickar, ögon! Och de stirrar rakt på Bree!

Bree vet inte vad hon ska göra. Ska hon springa? Ska hon låtsas vara död? Nu när djuret vet att hon har sett den tror hon inte att det finns så mycket att göra. Hon är dödsdömd.

När djuret bestämmer sig för att stiga ut ur skuggorna kan Bree inte göra mer än att ta sig så långt bort från djuret som möjligt. Hon backar sakta för att inte göra några drastiska rörelser, blicken kvar på djuret som blir mer synlig för varje steg den tar. En tass i taget. Ljuset från månen far över pälsen på tassarna och visar hur graciöst den rör sig. När huvudet kommer ut ur skuggorna tappar nästan Bree andan.

Det är en varg och den är på väg rakt mot Bree. Hon har inte slutat att backa och hon är rädd att nån gång kommer hon inte kunna backa något mer.

''Snälla låt mig vara.'' hon ger ett ynkligt försök att slippa bli vargens måltid.

Djuret stannar upp vilket överraskar Bree så hon ramlar baklänges och slår huvudet mot något hårt. Hennes syn försämras och hon kan inte längre hålla ögonen öppna. Hennes huvud dunkar men hon tror inte att hon blöder. Den kalla snön kyler ner hennes kropp väldigt snabbt. Hon är verkligen inte klädd för det här. Det sista hon ser innan hon tuppar av är två gula ögon.

<----->  

Det blev ett kort kapitel, jag vet. Men det är för att jag ska kunna på börja själva berättelsen! ;)

Kommentera gärna vad ni tycker om den hittills❤️

❤️Stay Awesome❤️  

Skönheten möter OdjuretWhere stories live. Discover now