Infinity ∞ f.s

nio

3 februari 2016

Med träningsväskan slängd över axeln och luvan på min fodrande jacka uppdragen över mitt huvud sprang jag längst plattformen bredvid tunnelbanespåret. Klockan var strax efter tre på eftermiddagen, och jag var påväg hem från Embla som jag spenderat någon timme hemma hos. Jag hade nyss fått reda på att Annalena gått och blivit sjuk, och att det därför inte blev någon träning idag, så därför hade jag direkt begett mig hemåt för att istället ägna tiden åt att plugga.

Efter att ha väntat en liten stund rullade tillslut tåget in på perrongen och jag var snabb med att ta mig in i första vagnen och slå mig ner i ett ledigt säte bredvid fönstret.

Någon slog sig ner i sätet bredvid mig, och utan att kolla upp började jag sysselsätta mig med mobilen. Egentligen var det ingen idé att jag ens tog upp den, då jag ändå bara skulle åka tre stationer, men ändå envisades jag med att ta upp den.

Personen bredvid harklade sig efter en stund, och det var inte förrän då som jag lyfte på huvudet och övergav mobilen med blicken. Jag strök några ensamma hårstrån ur ansiktet, i sammanhanget som jag naglade fast den bekanta personen med blicken. "Felix.", sade jag lugnt och aningen lågmält. "Hej."

Han justerade de vita hörlurarna kring sin hals och mumlade frånvarande fram en hälsning. Efter att han trasslat upp en knut i sladden lyfte han på blicken. "Jag ska faktiskt hem till din bror.", berättade han med ett leende, och föste håret ur pannan. "Ska du hem eller?"

Jag nickade långsamt och sänkte min blick. "Ja det ska jag.", mumlade jag tyst. "Varför ska du träffa min bror då?", fortsatte jag efter några sekunders tystnad, och greppade rastlöst kring änden på min gråvit rutiga halsduk. "Han sa imorse att ni behövde träna på någon dans."

Felix nickade och lade ifrån sig sin mobil som han pillat med en stund. Fortfarande med ett leende över läpparna mötte han återigen min blick. "Vi ska göra det, hemma hos er.", sade han glatt och fixade återigen till sitt hår. "Han sa att du hade träning, men det verkar du ju inte ha?"

"Det ställdes in.", förklarade jag fort och började göra små, slarviga, cirkulära rörelser kring locket på min nyinköpta dricka. "Vad har ni för ursäkt?"

Han skrattade lite lätt och lade huvudet på sned. "Det finns egentligen ingen anledning, det funkade bäst så bara."

Jag himlade med ögonen och gav ifrån mig ett suckande läte i sammanhanget som jag reste mig upp från mitt säte. Vi var nu framme vid ropsten, och det var här jag skulle av, för att sedan ta bussen härifrån hem till pappa. Resan var inte speciellt lång, men ändå tillräckligt lång för mig att störa mig på den.

För att undvika att krocka med någon på ropstens tunnelbanestation drog jag armarna närmre mitt bröst och satte båda armarna i min ryggsäck. Samtidigt som jag trasslade upp knutar som bildats i sladden till mina hörlurar sicksackade jag fram på spåret, och kollade efter bussen som skulle ta mig hem. Och när jag såg den nere vid bussområdet ökade jag direkt farten, men fortsatte att pilla med trasslet i hörlurarna.

I ögonvrån såg jag hur Felix gick med sin mobil någon meter bakom mig, och även om jag helst velat bli av med honom, så vände jag mig om vid trappans början. "Felix, hallå, om du ska med samma buss som mig så borde du nog snabba på lite!", ropade jag samtidigt som jag vände mig om igen och fortsatte ner för stentrappan med blicken som fastklistrad vid mina fötter.