Infinity ∞ f.s

sju

30 januari 2016

"En gång till Olivia!", ropade min tränare Annalena från rinkens mitt och klappade samman sina händer. "Sträck på dig, du sjunker ihop!"

Det var lördag igen, och jag var återigen tillbaka i ishallen, denna gången under mitt ensam pass med Annalena. Vi hade hittills hållit på i ungefär en timme, och ännu hade jag varken satt toeloop-hoppet eller lutz-hoppet, vilket jag vanligtvis satte utan att jag knappt behövde anstränga mig. Men just idag kände jag mig otroligt stirrig och ofokuserad. Det kändes inte riktigt som övre delen av min kropp hängde med, och just därför hamnade jag ofta på den kalla isen när jag utförde hoppen.

"Såja, det där var mycket bättre!", ropade hon återigen, när jag äntligen satt det såkallade toeloop-hoppet utan att ramla. Hon såg inte lika bekymrad ut längre, utan stod nu och klappade med ett leende över läpparna. "Bra, en gång till så det sitter!"

Jag gav ifrån mig ett litet pustande läte, innan jag hårt bet ihop och förde mig själv framåt över isen i kvicka och snabba rörelser. Annalenas tidigare ord spelas upp om och om i mitt huvud. Sträck på sig, sträck på dig, sträck på dig. När jag fått upp farten bredde jag ut armarna framför mig, och snurrade liksom bakåt in i hoppet samtidigt som jag vek in armarna mot bröstet.

När mina skridskor kolliderade med isen igen efter hoppet hörde jag ännu en gång hur Annalena jublade och klappade en bit bort. "Riktigt bra Olivia.", nästan ropade hon och började med försiktiga steg röra sig fram mot mig. "Du måste bara komma ihåg att sträcka på dig, annars så kommer du förlora poäng under tävlingarna!"

Jag hade haft Annalena som lärare i snart tre år, och hittills tyckte jag om henne väldigt mycket. Hon var både sträng och snäll, och i mitt läge kändes det bra. Hon sa verkligen till om jag gjorde fel och uppmanade mig att försöka igen om något gick snett eller om jag trillade. Hon var sträng när jag förtjänade det och behövde höra det, men var raka motsatsen om det gick bra.

Jag rättade fort till min svarta fleece tröja, samtidigt som jag satte skridskornas taggar i isen någon decimeter framför henne. "Jag är lite ur fokus idag, förlåt.", mumlade jag och svepte några hårstrån som fallit ur min knut, ur ansiktet.

Annalena nickade och virade armarna omkring sig själv framifrån. "Jag märker det, du som brukar ha så lätt för de här hoppen.", sade hon och rynkade bekymrat på pannan. "Har du mycket i skolan? är du säker på att du äter ordentligt? det är inte bra att blanda så här mycket träning med en tom mage."

Jag nickade kort och enkelt. "Ja, såklart, jag vet att det är viktigt med maten."

"Skolan då?", undrade hon. "Har ni mycket läxor och plugg? Är det för mycket? behöver du kanske korta ner dagarna lite?"

Lika fort som hennes ord fyllt mina öron skakade jag på huvudet. "Nej! Det är inte för mycket, jag har nog bara inte sovit tillräckligt inatt, jag behöver verkligen inte korta ner dagarna, inte såhär nära uttagningen." Allt detta sade jag väldigt fort, och det syntes på Annalena att hon bara blev ännu mer fundersam över det, men trots det nickade hon och sade okej.

"Vi kör igenom programmet en gång till, och sedan tycker jag att du sticker hem och sover litegrann så du är pigg för imorgon.", hon klappade mig några gånger på axeln och halkade sedan iväg över den nyspolade isen med sina svarta träningskor.