Infinity ∞ f.s

tre

27 januari 2016

Stressat samlade jag ihop min skoldator, mina skolböcker och mina nycklar. Bussen skulle gå om några få minuter och jag var fortfarande hemma. Med snabba rörelser snörade jag på mig mina helvita adidasskor. Tätt därefter trädde jag på mig en grå polotröja och sedan min mörkgröna bomberjacka där över. Jag svepte en svart halsduk kring min hals och lade ner ett par stickade lovikkavantar i ytterfacket på min ryggsäck.

Efter att jag stressigt kollat så jag fått med mig allt, slängde jag upp min fullpackade träningstrunk över höger axel, och krängde sedan på mig ryggsäcken över den vänstra.

Så fort jag lämnat huset ångrade jag mitt klädval, vilket involverade ett par svarta kostymbyxor och enbart en svart, tunn t-shirt under polotröjan som jag dragit på mig. Tyvärr var det minusgrader ute, fortfarande, trots att det närmade sig februari, och därför blev det väldigt kallt med bara bomberjackan.

Jag ogillade kyla starkt men höst- och vinterårstiderna var trots det mina favoritårstider. Mestadels berodde det ju på att konståkningen var i full gång men sedan fanns det även några andra saker som jag älskade med höst och vintern. Speciellt vintern, jag älskade allt som hade med snö att göra och min absoluta favorithögtid var jul.

Jag skyndade iväg till busshållsplatsen med musik spelandes i mina hörlurar. Dock kunde jag inte springa så värst fort eftersom det var otroligt halt ute och det ännu inte grusats. Men trots det, kom jag fram till hållplatsen några minuter innan bussen, enligt appen på min mobil, skulle komma.

Jag slog mig ner på den lilla träbänken intill ena kanten av glaskuren och placerade väskorna på vardera sida om mig. Samtidigt som jag pillade litegrann med dragkedjan på träningsväskan borrade jag ner näsan i halsduken och gav ifrån mig en djup suck. Trots att jag sprungit och blivit lite svettig, hade jag lika fort blivit kall igen.

Gång på gång sneglade jag ner armbandsuret kring min handled, och klockan hann bli tjugo över sju, fem i halv, och tillochmed halv innan bussen syntes till någon meter bort på den breda motorvägen och tätt därefter rullade in framför kuren.

Samtidigt som en lättad suck for ur min mun reste jag mig upp från bänken och drog återigen upp väskorna över samma axel som de legat över tidigare. Jag justerade ryggsäckens band litegrann innan jag med snabba steg började röra mig fram mot bussens nu öppna dörrar. Efter att jag hälsat på busschauffören med ett leende och dragit mitt kort över läsaren, slog jag mig sedan ner i ett ledigt säte ganska långt fram i den ganska folktomma bussen.

Genast pluggade jag in i mina hörlurar som jag nyligen dragit ur, och valde sedan första bästa låt i en av mina många spellistor.

Bussresan till ropsten tog ungefär femton minuter, och bestod av åtta stopp. Därefter tog jag tunnelbanan till slussen, vilket tog elva minuter, och sedan hade jag bara cirka femhundra meter att gå för att nå mitt ändamål. Varje dag var det samma gamla visa, om jag inte var hos mamma förstås, för då åkte jag ju istället buss i mer än en halvtimme.

Som bestämt mötte jag upp med Isabella vid ingången, något som vi gjorde varje morgon om vi båda kom vid ungefär samma tid. Vi hann liksom diskutera helgen, eller vad vi gjort dagen innan -  innan det var dags att möta upp med resten av klassen. Det var lite av en rutin numera.

Efter att jag sagt hejdå till Isabella, som skulle mot sitt skåp i borte delen av lokalen, började jag röra mig bortåt åt det hållet där mitt låg. Väl där krånglade jag litegrann med att få upp skåpsnyckeln ur väskan, då jag hade händerna fulla, men lyckades tillslut. Jag ställde ner ryggsäcken på golvet mellan mina fötter, samtidigt som jag vred om nyckeln i hänglåset och strax därefter drog upp skåpsdörren.

Det första jag gjorde var att tömma min ryggsäck på saker och ställa upp böckerna som fanns i den på det breda hyllplanet. Sedan skalade jag av mig jackan, och även halsduken. När jag väl fått in ryggsäcken samt ytterkläderna i det lilla utrymmet, samlade jag ihop de saker jag skulle behöva inför min kommande lektion.

Min första lektion på onsdagar var samhällskunskap, och till det skulle jag behöva ha med min skoldator, böckerna och även ett häfte vi fått i början på terminen. För säkerhetsskull tog jag även med mig mitt pennfodral, som innehöll alla möjliga sorters pennor, sudd och en eller annan kort linjal. Det var viktigt att man kom förberedd.

Gåendes längst den avlånga, ganska smala korridoren på andra våning, fick jag syn på några ur min klass, som stod utanför lektionssalen och väntade på att bli insläppta. - Därför ökade jag farten på mina steg och grep hårdare kring skolmaterialet i min famn. "Godmorgon!", sade jag högt när jag kommit lite närmre och log stort.

"Hej, godmorgon!", svarade min klasskompis Fidelia minst lika glatt och justerade sitt grepp omkring sina saker, för att kunna ge mig en kram. Hon hade det röda håret uppslängt i en slarvig knut mitt på huvudet, och sina brunaktiga glasögon på nästippen.

Jag kramade om några stycken av tjejerna innan jag slog mig ner i en ledig stol mittemot Isabelle i det lilla utrymmet till höger om klassrummet vår lektion skulle hålla till i. Jag spred ut lite av mina papper framför mig på bordet och försökte läsa lite i dom samtidigt som jag så gott som det gick deltog i konversationen som bollades mellan oss åtta.

Efter en stund, kanske fem minuter, kom vår lärare Helena och lektionen drogs igång. Vi fick nästintill omedelbart fortsätta med arbetet vi hållit på med ett tag och gjorde det nästan hela lektionstiden, förutom den sista kvarten, då vi kollade på en film.

Dagen rullade på otroligt fort, och innan jag visste ordet av det hade vi slutat. Sedan tidigare hade jag bestämt med Ogge att vi skulle spendera eftermiddagen tillsammans om han fick tid, så därför stack jag direkt till ishallen för att hinna träna lite innan dess.

Dock hann jag inte träna speciellt längre och hann inte köra mer än tre varv runt isen innan jag hörde min mobil ringa från den plats vid sargen där jag lämnat mina saker. Jag gjorde en kort och mycket snabb piruett, innan jag gled fram till sargen, drog upp dörren och sträckte mig efter mobilen som låg ovanpå den fullpackade väskan. Fort drog jag av mig fingervantarna jag tagit på mig, och sjönk sedan ner på kanten i mellanrummet i sargen som bildats när jag öppnat grinden. Jag svepte fingret över skärmen och drog sedan upp mobilen mot örat.

"Hallå?", sade jag i en utandning och lutade mig tillbaka mot sargkanten.

"Hej sis, jag har slutat nu!", hörde jag min bror säga i andra änden av luren. "Vart är du?"

Jag lossade litegrann på mina skridskor, som jag dragit åt ovanligt hårt just idag, och kammade några ensamma hårstrån ur ansiktet med baksidan av min hand. "Jag är i ishallen, - jag trodde inte att du skulle sluta såhär tidigt!"

"Well I did, så vill du att jag ska komma eller nått? eller kommer du hem?"

"Du får komma hit, jag måste träna och det vore inte helt fel med lite hjälp.", sade jag med ett leende på läpparna och tryckte fast mobilen mellan kinden och axeln, då jag behövde båda händerna för att återigen dra åt snörena som jag nyss lossat på. "Jag måste öva stenhårt på mitt program om det ska sitta riktigt bra vid tävlingen."

"Okej, då kommer jag strax, see you!", mumlade han aningen glatt. Och innan jag hann svara på det han sagt, eller säga hejdå hade han lagt på och tryckt bort samtalet.

Jag gav ifrån mig en svag suck i sammanhanget som jag kravlade mig upp på fötterna och dumpade mobilen ovanpå väskan. Fort drog jag igen sargens grind och satte sedan iväg över den nyspolade isen.

Precis som jag sagt i samtalet behövde jag träna stenhårt på båda mina program som jag skulle framföra i nästa tävling - mestadels på friåkningen men även litegrann på kortprogrammet. Denna gången var det oerhört viktigt att allt satt som det skulle och att jag gjorde så få fel som möjligt, eller helst inga alls. Detta berodde på att några stycken från svenska konståkningsförbundet skulle komma och kollade på den kommande tävling, och ta ett beslut om vilka av oss som var tillräckligt duktiga för att delta i nästa års junior SM.

Att delta i junior SM hade varit en dröm för mig så länge jag kunde minnas, och just därför fick inget gå fel. Allt behövde vara mer perfekt än någonsin.