Amnesia

Kapitel 43 ~ Törnrosa ~ (Sista kapitlet)

''Är Sofie här?'' Frågar han och sätter sig upp en aning i sängen. Hans blick flyger över rummet snabbt och den dröjer kvar på min väska på golvet innan han ser på mig igen.

''Nej, jag rymde och ville se dig en sista gång om jag skulle lyckas ta mig härifrån. När jag väl kom hit förstod jag att det skulle vara omöjligt att smyga in i ett sjukhus oupptäckt. Sköterskan ringer säkert Sofie just nu.'' Finn lägger huvudet förvirrat på sned och studerar mig som om han försöker lösa ett pussel.

''Rymde du för att se mig? Trots att jag legat i koma i tre månader och du visste att sannolikheten att jag skulle vakna när du var här var minimal?'' Han måste tycka att jag är helt från vettet, fast det är jag ju. Jag hör nog hemma på psyket iallafall.

''Ja.'' Nickar jag bara och undviker nästan skamset hans blick.

''Du är galen.'' Jag möter hans blick snabbt innan han placerar sin hand bakom min nacke och drar mig försiktigt intill sig innan han placerar sina läppar mot mina. Det känns som varje muskel, varje led och varje blodådra i min kropp fattar eld samtidigt. Hur är det ens möjligt att en person kan ha sådan stor effekt på en annan. Det är inte hälsosamt, inget såhär njutbart kan vara hälsosamt.

''Jag kan inte tänka mig något mer tillfredställande än det här.'' Mumlar jag leende mot hans läppar.

''Mmh, det kan jag.'' Flinar han tillbaka. Huh? Vilket scenario kan vara mer... jaha.

''Finn!'' Flämtar jag och slår honom löst på axeln. Han skrattar och kysser mig igen vilket får mig att än en gång tappa kontrollen.

Vi fortsätter och fortsätter tills läpparna gör ont och Finn, den nyligen väckta koma patienten är redo att svimma av utmattningen. Nu är det dags att lägga en tanke på vad som kommer här näst. Sofie kanske är påväg hit nu. De vet fortfarande inte att Finn vaknat upp utan bara att jag kommit hit ensam. Rickard har dem nog inte ägnat en tanke åt. Föresten vart har han tagit vägen? Han har ju knappast packat tillräckligt för att klara sig på egen hand så jag hoppas för hans skull att han har någon plan eller någon att bo hos. 

Finn ser ängsligt på dörren som när som helst kommer slås upp av Sofie eller läkare som ska undersöka situationen. Jag ser inte fram emot att bli sliten från honom igen men den här gången vet jag iallafall att det inte kommer vara i tre månader.

''Är du hungrig? Jag kan säkert hitta en automat utanför någonstans.'' Erbjuder jag i ett försök att lugna hans oro.

''Tror du att hunger är något att prioritera just nu?'' Kul, har vart tillsammans i nästan 10 minuter och jag börjar redan irritera honom. Hur mycket jag än förändras så förblir vi ändå detsamma.

''Ja? Försöker bara distrahera dig lite. Du har inte ätit något på tre månader så det faktum att du är hungrig är väll bara naturligt.'' Svarar jag och rycker på axlarna och pillar nervöst under mina naglar och låter blicken vandra över rummet.

Då sträcker Finn sig leende efter mig och makar på sig så att jag ska få plats att ligga bredvid honom. Jag tar med glädje platsen och gräver ner ansiktet i hans halsgrop och bara andas in doften av trygghet. Finn lägger armarna om mig och tryggheten jag känner är så överväldigande att tröttheten jag hittills lyckats trycka tillbaka sköljer över mig i fullkraft. Jag önskar bara att jag vaknar upp till detta också.

*~*~*~*~*~*~*

Mindre än 10 minuter efter att jag somnat, enligt Finn, så rusade Sofie in i rummet och överöste oss båda med kramar och pussar. Jag hade förväntat mig en utskällning men jag antar att det var det sista hon tänkte på. Efter det blev vi båda utfösta för dem behövde göra massor av tester på Finn för att se till att han inte kommer somna in igen eller att koman har haft en inverkan på hans hjärna eller organ.

Sofie gav mig såklart en rejäl utskällning men eftersom Finn nu är vaken och att jag bara ville träffa honom så slutade även det lyckligt. Såklart berättande jag inte att min optimala plan var att hälsa på Finn och sedan fortsätta ut i det okända utan lät henne tro att jag tänkte ta mig tillbaka så fort jag besökt sjukhuset. Jag nämnde inte Rickard och eftersom inte Sofie heller gjorde det gissar jag att dem ännu inte ens har märkt att han är borta med all kalabalik jag ställt till med. Sofie fick ett samtal om det tidigt på morgonen och frågade ut både mig och Finn, som omöjligt kunde ha vetat, vart Rickard möjligtvis kunde ha flytt till. Det, liksom honom, förblir dock ett mysterium.

***

En vecka på sjukhuset gick åt till att rehabilitera Finn tillbaka till god hälsa och under tiden lämnade jag inte en gång hans sida. Han återhämtade sig förvånansvärt snabbt så när det äntligen var dags att lämna sjukhuset kändes det nästan för bra för att vara sant. Okej polisen hade fortfarande inte hittat Ace och Rickard är fortfarande försvunnen, dem misstänker att han lämnat stan. Jag hoppas faktiskt innerligt att han förblir försvunnen, då hans mentala hälsa var stabilare än jag hade trott var han uppenbarligen inte lycklig där. Jag kommer sakna min rymningskompanion men önskar honom all lycka.

"Hur känns det att vara en fri man?" Ler jag stort mot Finn när vi sitter i bilen tillbaka.

När vi blev kidnappade började Finns advokat jobba på fallet kunde komma med flera övertygelser varför detta bevisade att Finn är oskyldig. Det var på håret men det lyckades iallafall övertyga domaren såpass att Finn Maurer blev dömd oskyldig för mordet. Som om det inte kunde bli mycket bättre.

"Jag känner mig så mycket lättare." Säger Finn och drar handen igenom sitt hår vilket nu nästan når honom till axlarna.

"Kanske för att du gått ner typ 5 kg." Flinar jag och Finn trycker sin hand i mitt ansikte lekfullt för att få tyst på mig. Jag fnittrar och försöker göra detsamma på honom men han arm är mycket längre än min så det misslyckas. Men så slutar han och ser allvarligt på mig med varma ögon och ett liten leende format på läpparna.

"Alltså bli inte för uppspelt nu eller något men... Jag tror verkligen att jag gillar dig." Mitt hjärta hoppar upp i halsgropen och en lätt rodnad sprider sig på kinderna. "Sluta le sådär." Muttrar Finn när han ser mitt överdrivet kärleksfulla leende.

"Kan inte, vill inte." Säger jag lyckligt och lutar mig fram för att få kyssa honom. När det är två millimeter mellan våra läppar hör vi ett förtjust tjut från förarsätet, Sofie, glömde att hon var här.

"Alltså ni är ju bara för gulliga!" Nästan skriker hon och stirrar på oss igenom backspegeln. Jag rodnar och lutar mig tillbaka i sätet och Finn stönar irriterat. Då blev det väll inget mer med det då. "Förlåt att jag förstörde ert lilla moment där, jag kunde bara inte hålla mig." Vi suckar tungt och ger varandra en blick innan vi också skrattar åt det.

"Redo för våra sista veckor på det här stället?" Säger Finn och tar min hand när bilen stannar på parkeringen. Jag kan se härifrån Lauren springa omkring i trädgården bakom den höga grinden jag och Rickard klättrat tillsammans för bara några dagar sedan.

"Så redo man kan bli." Han trycker till min hand en sista gång innan vi stiger ur bilen och detta kan jag lova att jag alltid kommer minnas.

~ Vet inte hur många som fortfarande läser denna då den här uppdateringen kom otroligt sent och det gjorde inte heller slutet mycket bättre.

Men tack till alla som läser fortfarande eller läst om.

Kanske skriver en epilog om ni skulle vilja det men för tillfället är det här slutet.

Tack igen och adjö ❤ ~