#KärlekÖverInternet

8. Att dölja

Vid perrongen står han och väntar precis som vanligt. Med sitt mörkblonda hår, gröna ögon och samma konstiga kombination av kläder som alltid, ibland undrar jag ens om han tittar sig i spegeln innan han lämnar huset. Jag kliver av när dörrarna öppnas och placerar hörlurarna runt halsen medan jag börjar att gå mot honom.

"Ogge!"

Ropar han högljutt och viftar menande med armarna som att det inte är uppenbart att jag redan är påväg mot honom och att han dessutom är nästintill ensam på perrongen, vart skulle jag annars vara påväg?

"Hej Felix"

Säger jag med en mjuk röst när jag når honom och han drar in mig i en kram. Innan vi släpper taget om varandra så pressar han försiktigt sina läppar mot mina i en snabb kyss som får mig att le.

Jag vet egentligen inte vad vi håller på med, vi är inte tillsammans. Men visst beter vi oss lite väl kärleksfullt för att bara vara vänner. Men aldrig har vi faktiskt suttit ned och pratat om det.

"Fan jag pallar inte skola"

Klagar han högljutt när vi börjar att vandra bort mot skolans tråkiga tegelbyggnad.

"Jag kommer aldrig att orka hela dagen"

Säger jag med allvar i rösten men han låter kommentaren passera obemärkt och jag väljer att inte kommentera vidare.

När vi når skolan så skiljs vi snabbt åt eftersom Felix är yngre och vi går i olika årskurser och därför inte läser samma kurser.

Ensam fortsätter jag genom korridoren tills jag når mitt skåp och plockar fram materialet inför första lektionen samt trär på mig hörlurarna så att musiken kan blocka ut omgivningen på bästa sätt.

"Tja Ogge, hur är det?"

Frågar Oscar som står och väntar utanför klassrummet när jag kommer dit. Jag ställer mig bredvid honom och trär motvilligt av mig hörlurarna ännu en gång för att inte vara oartig.

"Nae, helt okej, själv då?"

Yttrar jag ärligt men allt han gör är ler, precis som alla andra.

"Fint. Jodå det är bra"

Säger han och jag suckar för mig själv. Ser han inte tårarna i mina ögon, ser han inte att jag kämpar för att stå kvar? Märker han inte hur jag inte ens orkar fortsätta samtalet?

Mitt i lektionen blir det för mycket och inom en minut har jag flytt till toaletterna och låser in mig i mörkret. Tårarna faller och jag kryper ihop, försöker att göra mig så liten och osynlig som det bara går.

En knackning hörs plötsligt och jag försöker att dölja mina snyftningar. Men rösten där utifrån får mig motvilligt att låsa upp och in kommer Felix med oro i blicken.

"Vad är det som händer Ogge? Mår du bra?"

Frågar han oroligt och jag känner för att skratta.

"Nej Felix, det är väl uppenbart att jag inte mår bra? Det är väl uppenbart att allt jag vill är att försvinna just nu, försvinna i mörkret"

Snyftar jag fram och han sjunker ner bredvid mig, drar in mig mot sitt trygga bröst och vaggar mig fram och tillbaka samtidigt som han gång på gång kysser mig löst i hårbotten.

"Jag visste inte Ogge. Du verkar så glad. Du ler alltid och jag har aldrig sett dig skada dig själv el-eller dricka för mycket. Du är aldrig den som klagar och jag, jag tänkte inte på att du, på att du kanske mår dåligt"

Får han ur sig med en skyldig stämma och jag suckar tyst för mig själv innan jag låter fingrarna svepa lätt över hans armar som ligger om min kropp.

"Allt är inte alltid som det verkar Felix. Jag avslöjar mycket om man bara väljer att lyssna"

Får jag ur mig med en tunn röst och han kysser mig ömt på tinningen och låter ansiktet ligga kvar mot min kind.

"Jag lovar att lyssna från och med nu"

. . .
Det kanske är lite oklart exakt vad jag menar med detta kapitel men jag ska förklara.

Det gör mig ledsen och rent utsagt mörkrädd att psykisk ohälsa har målats upp på ett vis där de enda form av tecken handlar om olika självskadebeteenden, uppenbar smärta och övertydlighet.

För om man inte super för att bli av med smärtan, om man inte skär sig själv, om man inte är mager trots att man "påstår" att man har en ätstörning. Då är det "inte på riktigt".

Alla människor behandlar smärta och sorg på eget vis och man kan inte döma hur dåligt en person mår genom att dra förhastade slutsatser. Så om någon berättar att de mår jätte dåligt, har en depression, fast ändå ler varenda dag, fortsätter att skratta åt dina skämt, har inga sår på armarna, ska du då kalla den för lögnare?? Vad exakt vet du om hur ont det gör på insidan? Hur ofta denne gråter sig till sömn? Hur dåligt denne egentligen mår?

Och bara för att någon inte råkar vara mager, äter normalt när du ser på och aldrig pratat om sina dåliga matvanor i din omgivning, är du då rätt person att döma att denne inte har en ätstörning? Nej, för det handlar inte alltid om vad som syns.

!Allt bör tas på exakt lika stort allvar även om det inte syns på utsidan!

Och det här med frasen "helt okej".

Låt inte den passera obemärkt, för om någon väljer att svara "helt okej" på en fråga om dennes mående så är det uppenbarligen inte bra. För då hade den sagt/skrivit det. "Helt okej" är inte bra och i många fall är det innerst inne ett rop på hjälp.

Så snälla, lyssna noggrant. Försök att se sådant som inte är uppenbart. Döm inte för fort, tänk på vad som kan döljas!

Ta hand om er och ta hand om varandra!

God jul på er!

Kramar, Nadine!