OSCAR
Felix kommer in i det lilla rummet, precis som varje tisdag, torsdag och söndag. Han ser inte alls glad ut, han brukar alltid vara glad. På grund av den fula brunetten.
"Felix...." säger jag dröjande och låter mina nyfikna ögon syna hans klädsel för dagen. Ett par gråa mjukisbyxor, en stor collegetröja och ett par solglasögon, även fast det inte är någon sol ute överhuvudtaget.
Han slår sig tveksamt och osäkert ned på fåtöljen framför mig. Det ser ut som att han kommer ha ett utbrott vilken sekund som helst. Hans knytnävar är knutna och hela han är stel.
"Fan!" skriker han och gråter, han bara gråter. Något jag aldrig trodde att han skulle göra, gråta på mitt möte, framför mig. Helst av allt vill jag bara dra in honom i min famn, krama om honom, kyssa honom i håret och viska i hans öra att allt kommer blir bra. Men det skulle aldrig hända, han hatar mig. Men han älskar den fula brunetten, han får säkert göra det varenda jävla kväll.
Tveksamt lägger jag ned mitt block och min bläckpenna på bordet bredvid mig. Kanske ska jag ändå ge honom en stöttande kram?
"Är det William?" frågar jag försiktigt och Felix snyftningar som nu blir ännu högre räcker som svar för mig. Fan, fan vad jag vill slå den där brunetten sönder och samman.
Felixs telefon plingar till och genast kollar han vem det är som stör oss. Vem det är som inte låter mig och Felix ha våran ensamma tid.
Han ser på mig med en ledsen blick. "Det var William, jag måste gå" viskar han fram, rädd för att säga att det är William han ska träffa.
"Hejdå blondie" mumlar han fram och lämnar rummet. Den där jävla brunetten.
-
skyllde på alkoholen men ändå så hade jag inte druckit ett skit den kvällen. han skulle hata mig för mycket om jag sa sanningen.
glöm inte att följa mig på instagram - eentrevligperson
