Infinity ∞ f.s

ett

24 januari 2016

Jag dumpade den klädfyllda väskan i bakluckan på bilen och smällde igen den med ena handen. Med söliga steg gick jag fram till framsätet och öppnade dörren. Mamma satt redan med bilnycklarna i så hon började backa ut redan innan jag hunnit spänna fast mig. Egentligen hade jag lika gärna kunnat åka kommunalt eftersom båda mina föräldrar bodde inom Stockholmsområdet men när mamma erbjöd skjuts tackade jag inte nej. Att bära runt på en stor väska bland bussar och tunnelbanor var inget att föredra.

Varken mamma eller jag yttrade ett ord under den trettio minuters långa resan vilket var ganska skönt. Tystnaden var behaglig. När vi var framme vid det fina huset jag mycket väl visste tillhörde min pappa stannade mamma bilen och vi båda hoppade ut. Mamma och pappa hade nästan ingen kontakt alls förutom den kontakten de tvingades ha via mig men båda två kom överens. De träffades väldigt sällan men när det väl hände på mina släktkalas och andra tillställningar kunde de arrangera saker. Ingen var sur på den andra längre och de var vänner men de orkade inte hålla ihop livet tillsammans. Egentligen var det inget som bekymrade mig något större då jag knappt hade minne av hur det var innan, det hade gått hela tolv år sedan skilsmässan. Jag var fyra år när mina föräldrar separerade och i hela mitt liv hade jag bott hos min mamma, och ibland hos min pappa. Det var så det var, inte mer komplicerat än så.

"Jag följer med in och säger hej till Hans", sa mamma från andra sidan bilen och jag nickade åt henne när vi båda möttes vid bakluckan. Jag öppnade bakluckan och lyfte ut min väska som var fylld med kläder. Eftersom mitt rum hos pappa redan var möblerat var det enda som behövdes kläder. Jag visste inte hur det brukade vara när man bodde varannan vecka hos föräldrarna men det verkade opraktiskt att alltid behöva släpa med sig kläderna mellan varje hus. Därför hade jag med lite kläder som skulle få stanna hos pappa. Han hade även lovat att jag kunde få köpa en hel del nya kläder.

Med väskan över axeln gick jag med trötta steg fram till dörren som jag bara öppnade. På ett sätt kändes det konstigt, det var trots allt inte hemma. Men jag hade ändå alltid gjort det, det var min familj som bodde där. En del av min familj. Jag klev in i huset som på alla tänkbara sätt var olikt min och mammas lägenhet i Nacka. Trots att jag så många gånger har varit här på kortare visit så skulle jag nu flytta hit. I alla fall varannan vecka. Det här skulle bli mitt hem på riktigt. Innan hade det alltid bara varit pappa och Ogges hem, men nu var det mitt också.

"Hallå!" ropade jag när jag kommit in i huset och hängt av mig jackan på en av krokarna i hallen. Pappa kom gåendes från vardagsrummet i ett par slappa jeans och en svart t-shirt med ett stort leende på läpparna.

"Hej gumman!", log han och drog in mig i en kram. Jag omfamnade honom i en kortvarig kram.

"Hej Anette", sa pappa trevligt till mamma och hon svarade lika trevligt tillbaka. Jag visste att de kunde föra en konversation helt utan problem, de bråkade som sagt inte nu för tiden. Med kvicka steg tog jag mig upp där jag visste att mitt rum låg, jag hade alltid bott där förut när jag hade varit här men de hade använt rummet till lite annat också. Nu var det helt mitt.

Inredningen var väldigt fin, men eventuellt skulle jag så småningom köpa en ny säng. Väggarna var vita, och golvet var precis som i resten av huset mörkbrunt. Det ljusa rummet dominerades av en stor, bred säng som för det mesta var bäddad i vitt och var täckt av massvis med vita kuddar i olika storlekar. Den stod placerad i mitten av rummet, och mellan fönstret och sängen stod ett mörkbrunt nattduksbord. Över sängen, på väggen hade en ganska stor prada mafra tavla hängt ett tag nu, och längst taklisten på väggen hängde en ljusslinga med stora LEDlampor. Framför det stora fönstret med vy ut mot trädgården stod mitt skrivbord, och där på stod min stationära dator. Sedan var det lite andra små detaljer såsom en byrå, en kroppsspegel på väggen och en klädställning.

Garderoben var jag också nöjd med, det var vita skjutdörrar till min garderob. Det var ingen Walk in closet utan bara en vanlig garderob med skjutdörrar. Jag sköt upp dörrarna och började packa in mina kläder. Alla kläderna fick en egen galge och byxorna la jag i lådorna.

"Olivia! Jag åker nu!", ropade mamma nerifrån hallen och jag gick med nätta steg ner för trappan. Jag kramade om mamma i en snabb kram, vi sågs ju om ungefär två veckor igen, om inte tidigare. Det här var främmande nu men snart skulle det förbli min vardag. Om ett tag skulle jag väl ta för givet att säga hejdå till mamma varannan vecka, detsamma med pappa.

Mamma slank ut genom ytterdörren och precis innan jag hann smita upp till mitt rum igen startade pappa en konversation. Han log mot mig och gick in i köket. "Det var ju ett tag sedan vi sågs och fick tid till att prata. Hur går gymnasiet? Nu har det ju gått nästan två månader", frågade pappa och jag funderade lite samtidigt som jag hjälpte honom med att ta ut skärbrädor att skära upp grönsaker på. Vi skulle nämligen äta tacos till middag.

"Gymnasiet går bra. Isabelle du vet, en av mina närmsta vänner från grundskolan går ju på samma gymnasium som jag. Dessutom har jag lärt känna en hel del nya personer, en tjej heter Fidelia. Hon är sjukt snäll!", log jag och pappa nickade uppmuntrande mot mig. Han började steka köttfärs och jag hackade gurka med långsamma rörelser. Alla andra tycktes hacka grönsaker med fart och att det blev perfekt ändå men jag hade tyvärr ingen naturlig talang inom matlagning. Dessutom hade jag aldrig orkat lägga energi på att laga gourmetmiddagar, att leva på nudlar funkade ganska så bra för min del. Dock behövde jag mycket energi när jag tränade.

En tystnad spred sig mellan oss, en ganska skön tystnad. Det enda som hördes var fläkten ovanför spisen och köttfärsen som fräste mot järnet. Det var skönt att bara få tänka på sina egna tankar. "Hur går konståkningen då?" "Konståkningen går bra, säsongen har precis börjat men det känns riktigt bra. Känner mig verkligen som hemma på isen", log jag och pappa besvarade leendet.

Vi satte oss vid middagsbordet och började äta av maten. Pappa hade tidigare berättat att min bror Oscar jobbade så han skulle inte komma hem riktigt än. Ofta kom han hem runt sju till åtta på kvällen vilket skulle bli trist men nu behövde inte pappa vara lika mycket ensam i alla fall. Nu slapp han äta middag i sin ensamhet, nu hade han mig. Ogge gjorde ingenting medvetet såklart, han ville hålla pappa sällskap men jobbet hindrade honom ofta. Dock gjorde han allting för familjen och älskade att umgås med pappa. Med mig med för den delen, vi hade alltid kul när vi väl träffades så jag såg fram emot att dela hus med min fina bror.

"Tack för maten pappa, det var sjukt gott-", tackade jag och pappa nickade som tack till mig. "Jag går upp på mitt rum, vill få klart allting."

Med nätta steg begav jag mig upp och isolerade mig på mitt rum. Jag fixade det sista i rummet och gjorde snyggt med små detaljer. När jag äntligen blev nöjd la jag mig ner i min säng. Jag satte på musik i mina högtalare, jag satte på "A little too much" med Shawn Mendes. Min musikstil vad väldigt blandad och jag lyssnade på det mesta men Shawn var definitivt en favorit. Han fick mig alltid att bli lugn och hans låtar hade på något sätt hjälpt mig, framförallt med koncentrationen inför en tävling.

Jag kände hur trött jag blev och tänkte på att jag troligtvis borde göra mig i ordning då det var skoldag imorgon. Konstigt nog var jag rätt duktig på att somna tidigt då jag kände att jag behövde den sömnen. Annars orkade jag inte med att både vara i skolan under dagarna och sedan bege mig till konståkningshallen efter skolan. Det funkade inte.

Samtidigt som jag nådde fram till badrummet hörde jag hur ytterdörren öppnades och Ogges stämma fyllde huset med en hälsningsfras. Istället för att tvätta bort sminket gick jag ner till honom och kramade om honom.

"Hur var det i studion?" frågade jag. Han släppte ner sin ryggsäck på golvet och tog av sig sin jacka samtidigt som han sparkade av sig sina skor i ett enda stort kaos. "Som vanligt antar jag, rätt mycket fans utanför och du känner mig. Jag vill ju hälsa på alla", sa han och log snett mot mig. Jag nickade förstående och medan han stannade nere i köket för att äta middag gick jag upp till badrummet igen. Med hjälp av sminkborttagning tvättade jag bort mitt smink tills mitt ansikte var helt fritt från sminkprodukter.

Som vanligt somnade jag till en halvdan film som jag satte på på min dator. Sömn var verkligen efterlängtat och jag njöt av att få sova.