BAD BOYS LIE

1.3

HEJ HEJ! Hoppas att ni blir gladare av att läsa detta kapitlet eftersom det andra slutade så... oväntat... Ha det så trevligt med läsningen!
---------------------------------------------------------
TIARAS POV: Jag står på rälsen och ser starka ljus komma närmare och närmare, men precis när det ska träffa mig händer det som absolut inte fick hända. Mac. Han hoppar på mig så vi landar på gräsplätten bredvid. Han rädda mitt liv och jag är så arg.

MAC'S POV:

- VAD I HELVETE HÅLLER DU PÅ MED! Skriker vi samtidigt.
- Vad jag håller på med? Du försökte hoppa framför ett fucking tåg är du helt dum i huvudet? Vill du få alla dina nära och kära att känna som du gjort? Vill du få dom att känna samma känslor? Är det det du vill? Att de tillslut ska ta samma beslut som dig. Vad i helvete tänkte du med? Du får aldrig göra om detta fattar du?!

- Men vet du älskade perfekta Mac jag är sä jävla trött på att folk ska säga åt mig vad jag ska göra. Jag är trött på att bli lämnad hela tiden. Så fucking trött på att vakna med ångesten som jag får när jag vaknar upp varje morgon och önska att det var jag som var i himlen. Jag är ledsen att du känner som du gör, men jag tror inte att du fattar hur det känns. Hon hoppade framför ett tåg mitt framför mina ögon. Och jag kunde inget göra. Jag såg henne flyga upp till himlen och jag såg henne ta sina sista andetag. Ögonblicket då hon träffas av tåget hemsöker mig varenda natt, jag är rädd för att sova. Eftersom att jag vet vad som väntar. Och jag orkar inte, jag orkar och vill inte leva mer.

Under hennes sammanbrott började tårarna sakta rinna nerför hennes kinder, hon kämpade med att försöka hålla borta tårarna men lyckades inte alls. Det var som att niagara fallen hade tagit plats i hennes ögon. Jag drar in henne i min famn och kramar henne hårt.

- Förlåt, det var inte meningen att skrika. Jag vill bara inte förlora dig med.
Förlåt, det var inte meningen att skrika. Jag vill bara inte förlora dig.

Den här tjejen förändrar mig. Hon har fått mig att känna 100 känslor samtidigt. Känslor som jag inte känt sedan Louise lämnade världen. Och jag tackar gud för att jag känner såhär igen.
Jag vet inte hur länge jag sitter med henne i min famn. Det kan va sekunder, minuter eller timmar. Men jag vet att så fort Tiara hör en maskulin röst som ropar hennes namn fryser hon till. Jag vänder mig om för att se hennes pappa komma springandes mot oss.

TIARAS POV: När jag hör min pappas röst fryser jag till is men återhämtar mig snabbt. Jag reser mig sakta upp när han är bara någon meter ifrån oss. Han säger inget utan drar in mig i hans famn. Vi står sådär en bra stund innan han släpper mig, det är först då som han märker Mac.

- Vad gör du här? Min pappa är svart i blicken när han säger det.

- Han räddade mitt liv.

- Tack så mycket.

Pappa sträcker fram sin hand och Mac skakar den kort. Det mörka i hans blick är ännu inte borta. Mac ger mig en kort nick innan han lämnar oss. Varför gav de varandra blickar som skulle kunna skära igenom den djupaste betongen? Känner det varandra eller vad är det frågan om?

- Hur visste du att jag var här pappa?

- Leon satt på tåget och såg genom fönstret när du hoppa, han ringde mig direkt. Vad tänkte du med Tiara?!

- Jag antar att jag inte tänkte alls.

- Där kan jag hålla med dig. Kom så åker vi hem.