DYNASTI

KAPITEL 8: VAMPYRKUNGEN

De allierade satt runt bordet i mötessalen i Marcia slott och lyssnade till Daemon. Kung Daemon Salazar förklarade den färdiga planen inför striden mot demonerna. Iallafall så långt som planen var färdig. Clarissa satt bredvid Leonidas vid det långa bordet. Giselle satt i tystnad och försökte att fokusera. Hon var den enda som inte verkade ha lyssnat till vad Daemon precis hade talat om. "Giselle, är du okej, vännen?", frågade Clodovea oroligt. Giselle tittade upp och Clodovea såg på henne. "Jag är okej...", stammade hon och skakade på huvudet. "Är du säker?", frågade Magnus. "Du ser inte okej ut." "Vad om vampyrerna?", frågade Samira. "Är det på vår sida?" Giselle rös till i kroppen när hon hörde Samiras fråga. Giselle svalde hårt. "Giselle?", frågade Esmeralda. "Har du talat med honom, vampyrkungen?" Giselle skakade på huvudet. "Nej...", sa hon. "Varför tror ni att Octavian skulle tala med mig? Han bryr sig inte om mig!" "Giselle?", utbrast Elderick chockat. "Vad är det som är fel?" Giselle ställde sig upp. "Vet ni vad?", frågade hon. "Jag går..." Giselle svalde hårt och hon kände en kyla rinna genom hennes kropp. Hon knöt sina händer. "Vart tänker du gå, min kära?", ekade en röst i hennes huvud. "Vart du än går, jag kommer alltid att hitta dig, min ängel." Giselle svalde hårt och skakade på huvudet. "Nej!", utbrast hon och ställde sig upp. "Giselle", sa Elderick och ställde sig upp. Han gick fram till henne och Giselle blundade hårt. Hon kunde höra den dramatiska musiken spela i hennes huvud och hon kände Eldericks hand på hennes axel. Giselle svalde hårt och hon började sedan att sjunga;

[GISELLE]
In sleep he sang to me
In my dreams, he came
His voice, which calls to me
And speaks my name
And do I dream again? For now I find
The vampire king is there
Inside my mind

[OCTAVIAN]
Sing once again with me
Our beautiful but strange duet
My power over you grows stronger yet
And even though you try to turn from me
to glance behind
The vampire king is there
Inside your mind

[GISELLE]
Those who have seen your face
draw back in fear
I am the shadow you wear

[OCTAVIAN]
It's me they fear

[OCTAVIAN, GISELLE]
Your spirit and my voice
My spirit and your voice

[OCTAVIAN & GISELLE]
Forever combined
The vampire king is there

[OCTAVIAN, GISELLE]
Inside my mind
Inside your mind

[ÄNGLAR]
Beware, the Vampire King

[GISELLE]
He's here, the Vampire King

[GISELLE SJUNGER UT]

[OCTAVIAN]
Sing, my angel of light
Sing, my angel
Sing for me!
Sing
Sing, my angel!
Sing for me!

Giselle kände Octavian ta hennes hand och han log mot henne. "Min drottning", sa han. Giselle svalde hårt. Hon hade aldrig tänkt att hennes själsfrände skulle visa sig att vara en vampyr. "Du hjälper oss i kriget mot demonerna?", frågade hon. Octavian log och nickade. "Såklart", sa han. "Min kära." Giselle svalde hårt och Octavian lade sin hand på hennes kind. "Min drottning." Och han vände sig om och Daemon mötte hans blick. "Ers nåd", sa Octavian. Daemon nickade och Daemons hustru Catherine Lichelle tittade upp på honom. "Jag tror att vi är klara här", sa han. Octavian flinade och Daemon vände sig mot Catherine som ställde sig upp. Hon lämnade sedan salen. Coriolanus suckade. Han visste att det inte skulle bli lätt att vinna sin kusins förtroende. De hade växt upp på två olika sidor av världen och träffades nästan aldrig. Om man inte visste innan, skulle man inte kunna lista ut att de var släkt. "Vakter, var snälla och eskortera dem ut", beordrade Daemon. "Daemon, vänta!", Coriolanus gick fram till sin kusin. Daemon vände sig om och såg på honom. "Du kommer inte att överge oss, eller hur?", frågade Coriolanus oroligt. Daemon sneglade mot sin son, Lucian, som stod bakom honom vid sin mors sida. Han vände sig sedan mot Coriolanus. "Såklart inte, kusin", sa han. "Men ni måste vara redo att försvara Marcia också." Coriolanus nickade. Han hade aldrig velat förstöra alliansen hans föräldrar hade skapat. Men han visste att saker aldrig slutade bra i krig mot demoner. Speciellt inte med Salazar-familjen. Coriolanus kände mycket väl till släktens historia. Han hade läst om den i historieböckerna under sin skolgång. Men det var så mycket annat som pågick nu också. Clarissa och Leonidas, till exempel. Hercules hade börjat omgångs med en flicka vid namn Stephanie Jocasta som han verkade intresserad av. Coriolanus började att undra om det verkligen var bra med tanke på allt som hänt. Han själv hade ju fortfarande inte pratat med Clarissa om Leonidas. Det kanske var bäst att han försökte prata med henne.

Clarissa satt framför pianot i sin sovkammare, när hon hörde en knackning på den öppna dörren. Clarissa tittade upp och såg sin far. "Pappa", sa hon och log. Hon ställde sig upp. "Vad kan hjälpa dig med?", frågade hon. Coriolanus suckade. "Kan vi prata, Clarissa?", frågade han. Clarissa nickade och gick fram till schäslongen. Coriolanus stängde dörren och gick fram till henne. Han satte sig bredvid henne. "Hur mår du i allt det här?", frågade han och såg på henne. "Hur är saker mellan dig och Leonidas?" Clarissa suckade. "Okej, tror jag", sa hon och snyftade. Hon torkade tårarna som började att rinna nerför hennes kinder. "Clary?", sa Coriolanus oroligt. "Vad är det, min dotter?" Clarissa snyftade. "Du kommer att hata mig", grät hon. Coriolanus skakade på huvudet. "Varför skulle jag hata dig?", frågade han. "Clarissa, jag skulle aldrig kunna hata dig", förklarade han. "Du är min dotter och jag älskar dig mer än något annat." Han lade armen runt hennes axel. "Kom", sa han och tog henne i sin famn. Clarissa bröt ut i tårar och hon lutade huvudet mot hans bröst. Coriolanus strök tröstande hennes rygg. "Varför skulle jag hata dig?", frågade han igen och kysste hennes panna. "För att jag är gravid", snyftade hon. Coriolanus såg på henne. "Varför har du inte sagt något?", frågade hon. "Hur länge?" Clarissa snyftade. "En månad", grät hon. "Jag talade med Magnus, och göra en abort kan mena att riskera mitt liv, för att det är ett demonbarn, ett trollkarlsbarn." Coriolanus suckade djupt. "Jag vågade inte berätta", snyftade Clarissa. "Jag ville inte att du skulle bli besviken på mig på grund av akademin." Coriolanus skakade på huvudet. "Clary", sa han. "Du behåller barnet och du går i skolan som vanligt tills du ska föda och sedan kan du gå ett fjärde år såsom din gammelfarfar gjorde om du vill." Clarissa nickade. "Har du berättat för Leonidas?", frågade Coriolanus sedan. Clarissa skakade på huvudet. Coriolanus suckade. "Berätta för honom, Clarissa", sa han. "Han är din make, eller hur?" Och han log. Clarissa log och nickade.

Giselle satt i sin sovkammare i sin hemliga stuga i Nordbergen, när hon hörde dörren öppnas. Hon vände sig om och såg Octavian som stod i dörröppningen. "Du minns vår överenskommelse?", frågade han och gick fram till henne. Giselle skakade på huvudet. "Nej", sa hon. Octavian använde sin magi för att stänga och låsa dörren. "Jag vill inte hypnotisera dig", sa han. "Få mig inte att tvinga dig, ängel." Giselle svalde hårt och Octavian drog henne intill sig. "Men", sa han. "Lite motstånd är alltid roligt." Giselle andades tungt och Octavian drog upp hennes klänning. "Snälla...", bad hon och Octavian fann hennes våta kvinnokön. "Snälla..." Giselle greppade tag i hans arm. "Nej...," sa hon. Octavian tog hennes händer. "Jag älskar dig!", sa han. Giselle skakade på huvudet. "Jag binder mig inte till dig!", svarade Giselle. Octavian puttade ner henne i sängen. "Du gör inte valen längre!", sa han bestämt. "Du tillhör mig, säg ja!" Giselle skakade på huvudet. "Säg, ja!", sa han. "Säg, ja!" Giselle började att skratta och Octavian kysste henne. "Ja!", utbrast Giselle. Octavian behövde inte mer än så och han började att smeka hennes underliv. Giselle stönade och Octavian kysste nerför hennes hals. "Du är min", sa han. Han drog ner sina byxor och underkläder. Giselle stönade när han virade hennes ben runt hennes midja och han drog ner hennes underkläder. "Tänker du inte bita mig?", viskade hon. Octavian gav henne ett lurigt leende och lade sitt hårda underliv mot hennes öppning. "Du är en ängel", sa han. "Så jag kan inte förvandla dig, men jag kan smaka ditt blod om du tillåter mig." Och han tryckte sig in i henne. Giselle stönade och Octavian log. Hon var varm, hon var hans. "Smaka mig då!", stönade Giselle. "Bit mig." Octavian morrade och drog undan hennes hår. Han slickade och kysste hennes hals innan han sedan satte tänderna i henne. Giselle gapade och lade sina armar runt hans nacke. Hon kände sitt blod rinna nerför hennes hals. "Du smakar himmel", viskade han. Giselle gnydde och Octavian fortsatte att röra sig inuti henne tills han fyllde henne med sin varma säd. "Du är min nu", viskade han. Hans ord var det sista hon hörde innan hon föll in i en djup sömn.

Magnus stod i skogen och väntade när han hörde steg bakom sig. "Pappa?", frågade han och vände sig om. Bakom honom stod Lucifer med ett leende. "Hejsan, Magnus, min son", sa han. Magnus svalde hårt. "Jag har kallat dig i hopp om att du hjälper oss i kriget mot demonerna." Lucifer nickade. "Såklart", sa han och gick fram till honom. "Men, jag har ett villkor." Magnus svalde hårt, men nickade.