DYNASTI

KAPITEL 2: LEONIDAS

"Clarissa... Clarissa..." Clarissa vaknade plötsligt till röster i hennes huvud. Röster som lät som hennes mamma. Hon satte sig upp och tittade sig runt omkring. Det var helt knäpptyst. Inte ett ljud hördes, men på den klara himlen så sken solen. Klockan kunde inte vara så mycket. Clarissa tittade på sin klocka som hon bar runt armen. Klockan var bara tolv på dagen. Clarissa vände sig om och tittade bredvid henne. Hercules låg fortfarande och sov fridfullt i sin sovsäck. Clarissa sträckte sig efter sin pilbåge och koger som låg bredvid henne. Då hörde hon plötsligt röster som kom en bit ifrån deras läger. Rösterna verkade komma närmare. Clarissa svalde hårt. "Jag tyckte att jag hörde något där borta!", sa en manlig röst, som lät som att den kom ifrån en ung man. Clarissa kände panik välla över henne och hon sträckte fram handen mot sin bror. "Hercules!", viskade hon lågt. "Herc, vakna!" Clarissa skakade försiktigt på sin bror. Hercules vaknade och satte sig upp. "Rissa, vad är det?", frågade han förvirrad och gnuggade sömnen ur ögonen. "Det kommer någon", sa Clarissa och ställde sig upp. Hon började packa ner sina saker i sin väska och Hercules ställde sig upp. Framför dem, dök en grupp unga män upp. "Vilka är ni?", frågade en av männen. "Vad gör ni här? Det här är mitt och mitt gängs territorier!" Clarissa svalde nervöst och tittade på mannen. Mannen var ljushyad och hade mellan kort chokladbrunt hår och grönblå ögon. Han var klädd i mörkblå medeltida kläder. I sitt bälte hade han ett svärd och en kniv. "Vi ber om ursäkt", sa Hercules. "Vi skulle precis gå." Och han tog tag i Clarissas arm. "Kom så går vi, Clary", sa han och vände sig om. Men han hann inte ens ta ett steg. För framför honom stod två av männen. Hercules suckade och mannen gick fram till dem. "Jag frågar igen!", sa han strängt. "Vilka är ni?" Och han greppade tag i Clarissa som vände sig om. Hon svalde hårt och mannen log mot henne samtidigt som han såg in i hennes ögon. Han strök sin hand genom hennes hår och de två männen greppade tag i Hercules som sträckte sig efter sin kniv. Mannen höll en kniv mot Clarissas hals. "Du är en demon", sa hon. "Jag känner det, ditt blod." Mannen nickade. "Gör du, nefilim?", sa han. "Och vem är du, min fröken?" Clarissa svalde hårt. "Clarissa Serrano", sa hon. "Han är min bror, Hercules Serrano och vi letar efter vår mor, Guinevere Marok, vi letar efter Nordflocken." Mannen nickade och log. "Och vem är du?" frågade Clarissa. Mannen log och strök handen genom hennes hår. "Leonidas", svarade han. "Leonidas Odysseus Valerius." Clarissa svalde hårt och Leonidas tog ett steg tillbaka. "Guinevere Marok har varit försvunnen i åtta år", sa han. "Folk säger att hon är död, men vissa tror att hon blev tagen av Ängla Jägarna." Clarissa svalde hårt och Leonidas män släppte taget om Hercules. "Mina föräldrar dog i händerna av dem där monstren för nio år sedan", fortsatte Leonidas. Clarissa tittade upp på honom. "Vill du hjälpa oss?", frågade hon. Leonidas log retsamt och skakade lite på huvudet. "Ni är mina fångar nu", sa han. "Men, ja, jag kommer hjälpa er, Lady Clarissa." Clarissa log och Leonidas vände sig mot sina män. "Den här vägen", sa han och ledde dem vidare genom bergen. Hercules såg tveksamt på sin syster. "Hur vet du att vi kan lita på dem?", frågade han oroligt. Clarissa skakade lite på huvudet. "Vi har inget val, Hercules", sa hon. "Iallafall kommer han inte försöka döda oss." Hercules suckade. "Det får mig att känna mig så mycket lugnare", sa han tyst i en ironisk ton.

Coriolanus satt inne på sitt kontor med Guineveres dagbok i sin hand. Han hade inte hört något från patrullen som var ute och sökte efter Hercules och Clarissa som varit försvunna sedan sent igår kväll. Och nu hade trollkarlarna bett om att träffa honom. Dörren till kontoret öppnades och en vakt klev in. "Trollkarlarna, Aurelius Navarro, Magnus Stone, och Elderick Grimaldi, herr Serrano", sa vakten. Coriolanus tittade upp på vakten. "Släpp in dem", sa han. Vakten bockade och öppnade dörren. Aurelius klev in på kontoret tillsammans med Magnus och Elderick. "Coriolanus?", sa Aurelius försiktigt. "Vi kom för att hjälpa dig." Coriolanus tittade upp på trollkarlen och lade ifrån sig dagboken. "Jag behöver hjälp, Aurelius", sa han. "Mina barn är försvunna och jag är orolig." Elderick nickade. "Vi hjälper dig i sökandet, Corio", sa han. "Såklart." Coriolanus suckade och skakade på huvudet. "Jag förstår inte", sa han. "Vad de tänker att de ska hitta där ute." Elderick svalde hårt. "Coriolanus", sa han. "Du tror att din hustru är död?" "Såklart jag gör!", utbrast Coriolanus och Elderick suckade. "Om hon inte var död, skulle vi ha hittat henne för länge sedan." Elderick bockade huvudet och vände sig till Magnus. "God eftermiddag, Coriolanus", sa Elderick och lämnade kontoret tillsammans med Magnus.
De stängde dörren efter dem och Aurelius gick fram till Coriolanus. "Coriolanus", sa han. "Har du talat med din mor än?" Coriolanus suckade djupt. "Nej", sa han. Aurelius suckade. "Hur mår din mor?", frågade hon. Coriolanus hatade att tala om sin mors tillstånd med andra. Hans mor hade ända sedan hans fars död varit döende av ett brustet hjärta. Och nu verkade det som det inte skulle ta så lång tid kvar innan hon dör. "Min mor är döende, Aurelius", sa Coriolanus. "Hon säger att hon vill resa hem till Marcia och dö under ek trädet i skogen utanför Marcia slottsträdgård som hon älskade att leka under som barn." Aurelius nickade förstående. "Om du vill, om du tillåter mig, Coriolanus", sa han. "Kan jag ta med mig din mor dit så hon får dö i fred." Coriolanus svalde hårt och tittade upp på honom. "Jag ska tänka på det", sa han. "Nu, lämna mig!" Aurelius suckade djupt och lämnade kontoret. Dörren stängdes bakom honom. Coriolanus suckade och snyftade tyst. Han bröt sedan ut i tårar och smällde handen på skrivbordet och sjönk ner i sin kontorsstol.

De hade gått i vad som kändes som timmar när slutlingen nådde Smaragd Bergens bergslätter. Leonidas klättrade enkelt och snabbt upp på berget och han vände sig till Clarissa. "Vi är strax framme vid vårt högkvarter", förklarade han. Clarissa satte på sig sin ryggsäck ordentligt och klev upp på berget. Leonidas sträckte ut sin hand till henne. "Här, låt mig hjälpa dig", sa han. Clarissa suckade irriterat och Leonidas gav henne blick. Clarissa suckade och tog hans hand. Leonidas hjälpte till att dra upp henne den sista biten och lade märke till det Salazariska safirhalsbandet hon bar runt halsen. Han log. "Just det", sa han. "Din farmor är Melodiana Salazar, eller hur?" Clarissa slog till hans axel. "Du ska inte bry dig!", sa hon argt. Leonidas log retsamt och Clarissa vände sig om. Hercules klättrade upp på bergsslätten och Leonidas skyndade fram till Clarissa. "Akta!", sa han när hon tog ett steg vid kanten. Han greppade tag i henne genom att lägga armen runt hennes midja och Clarissa svalde hårt när hon såg hur långt ner det var till marken. Hon vände sig och såg på honom. "Tack", sa hon. Hon kunde känna Hercules ilskna blick i hennes nacke. Hercules tyckte inte alls om hur nära Leonidas började att komma hans syster. Leonidas var en demon och han skulle säkert bara sluta med att bryta hans systers hjärta. Leonidas vände sig och sneglade mot sina män. "Den här vägen", sa han och tog Clarissas arm. "Försiktigt den här gången." Och de fortsatte vidare genom en av passagerarna.

De kom fram till ett inbyggt läger i grottorna i bergen och det var vackrare än Clarissa föreställt sig. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att det fanns ett ställe som det här. Väggarna var släta inuti och det var varmt. Efter middagen visade Leonidas in henne i ett av rummen.
"Tror du att du blir okej för natten?", frågade han. Clarissa vände sig om och hon log mot honom. "Ja", sa hon. "Tack." Leonidas log mot henne. "Såklart", sa han. "Godnatt, Clarissa." Clarissa log mot honom. "Leonidas", sa hon. Leonidas vände sig om. "Ja?", frågade han. Clarissa svalde hårt. "Varför räddade du mig?", frågade hon. Leonidas log mot henne. "Jag lovade att jag skulle hjälpa er, eller hur?", sa han. "Godnatt." Och han lämnade rummet.

Clarissa vände sig om och kröp ner i sängen. Hon lade huvudet på kudden och blundade. Hon somnade efter en stund och lät drömmarna sjunka in. Men hon kunde inte sluta tänka på hur hon drogs till Leonidas. Som om hennes hela hennes kropp, själ och hjärta ville komma närmare honom. Hon märkte inte att hennes safirhalsband hade börjat att lysa.

"Clarissa... Clarissa..." Clarissa gick genom en mörk skog, hennes steg ledde henne framåt. Hon såg sig omkring. "Hallå?", sa hon. Clarissa svalde hårt och tittade upp framför henne. En bit framför henne stod hennes mamma med ett sorgset leende. "Min kära dotter", sa hennes mor och gick fram till henne. Hon lade sin hand på Clarissas kind. "Du är så vacker", sa hon. Clarissa svalde hårt, tårar rinnande nerför hennes kinder. "Vad hände med dig, mamma?", frågade hon oroligt. Guinevere suckade djupt. "Ängla Jägarna hittade mig, Clarissa", sa hon. "De torterade mig, experimenterade på mig, de ville åstadkomma krafter av ett vargblod". Clarissa svalde hårt och hennes mamma suckade. "De håller mig i ett av deras fängelser", förklarade Guinevere. "De ville ha hämnd på din far, de kommer för att döda honom och du måste stoppa dem." Clarissa svalde hårt. "Men du då, mamma?", snyftade hon. Guinevere lade sin hand på sin dotters kind. "Håll dig nära Leonidas", sa hon. "Även om du inte tror det, men ni var menade att hitta varandra från början." Clarissa snyftade. "Snälla, mamma", sa hon. "Lämna mig inte." Guinevere kysste hennes panna. "Min ängel", sa hon och försvann.

Clarissa vaknade plötsligt och hon satte sig upp i sängen. "Far...!", sa hon oroligt och skyndade ut ur rummet för att hitta sin bror.
Utanför berget satt Hercules tillsammans med Leonidas gäng och åt frukost. "Hercules!", utbrast Clarissa och skyndade sig fram till sin bror. Hercules tittade förvirrat upp på henne. "Vad är det, Clary?", frågade han. Clarissa satte sig bredvid honom. "Jag vet vad som hände med mamma", sa hon. "Hon blev tagen av Ängla Jägarna som hämnd på far, men hon lever!" Hercules nickade. "Hur vet du det?", frågade han. Clarissa log. "För mamma sa det till mig i en dröm igår natt", svarade hon. Leonidas log och nickade. Hercules suckade. "Vi måste hem", sa Clarissa. "Ängla Jägarna kommer för att döda far." Leonidas ställde sig upp. "Vänta", sa han. Clarissa tittade upp på honom. "Vadå?", frågade hon. Hon förstod inte vad han menade. Leonidas gick fram till henne. "Ni kan inte gå ensamma", sa han. "Jag följer med dig." Clarissa suckade, men nickade. "Okej", sa hon. Leonidas nickade. "Hämta era vapen så ger vi oss av", sa han.

Leonidas stod i sitt sovrum och packade sina saker när Clarissa dök upp i dörröppningen. "Jag vill veta sanningen", sa hon. Leonidas vände sig och såg på henne. "Sanningen om vadå?", frågade han. Clarissa gick fram till honom och hon suckade. "Sanningen om varför jag dras till dig", sa hon. Leonidas log mot henne och lade ifrån sig sin väska. "Jag skulle kunna säga samma sak", sa han och gick fram till henne. Han lade sin hand på hennes kind och strök med handen genom hennes hår. "Du fascinerar mig, Clarissa Serrano", sa han. "Du har öppnat något i mig." Clarissa bet sig lite i underläppen och log. Hon tittade upp på honom. "Är det därför du räddade mig?", frågade hon. Leonidas log. "Kanske", sa han. "Men jag tror att i ditt hjärta, vet du redan svaret." Clarissa svalde nervöst. "Leonidas", sa hon. Leonidas log och strök hennes kind. "Clary", sa han och lutade sig fram. Han kysste henne mjukt på läpparna och Clarissa svalde hårt. Hon kysste honom sedan tillbaka, men drog sig snabbt tillbaka. "Jag är ledsen", sa hon. "Men det är fel." Leonidas nickade. "Ja", sa han. "Men Clarissa, vi kan inte ignorera det", förklarade han. "Det är klart någonting mellan oss och ditt ljus får mig att känna mig levande." Clarissa skakade på huvudet. "Jag är ledsen, Leonidas", sa hon. "Men jag kan inte göra det här." Leonidas suckade. "Vi ses där ute", sa hon och lämnade rummet. Leonidas svalde hårt. Det var första gången han hade känt den här känslan. Vad den betyder visste han inte. Men han förstod nu att Clarissa var den ängel flickan som hans farfar hade förutspått. Clarissa var hans kärleks själsfrände. Han visste att det var hans plikt att skydda henne vad som än krävs och vad som än händer, och det skrämde honom.
Leonidas tog hans saker och lade inte märke till de två demon varelserna som gömde sig i rummet. "Mick", viskade den ena demon-varelsen. "Vi måste berätta för mästare att vi har hittat Leonidas." Mick log. "Mästare kommer att bli så glad, Darius", jublade han. Och de försvann.