DYNASTI

KAPITEL 6: SMÄRTA & SJUKDOM

Coriolanus vaknade upp nästa morgon till ljudet av hostande som kom ifrån bredvid honom. Han öppnade ögonen och vände sig om mot Guinevere. "Gwen?", frågade han försiktigt och strök med handen genom hennes hår. Han lade då märke till något rött på sängkläderna på madrassen. "Blod?", tänkte han oroligt. "Guinevere?", upprepade han och drog henne mot honom. Guinevere hostade. "Corio...", sa hon svagt, i smärta. "Corio, det gör ont..." Coriolanus svalde hårt när han såg de blödande såren på hennes rygg som endast hade varit vanliga ärr dagen innan. De var nu inflammerade. Coriolanus strök med handen över sin hustrus panna. Hon hade feber. Tårar började att rinna nerför Guineveres kinder och hon greppade tag i hans arm. "Corio...", snyftade hon. "Shh", viskade Coriolanus. "Jag är här, Gwen, jag är här..." Coriolanus höll sin hand mot Guineveres rygg och försökte använda sin magi för att läka såren, men det fungerade inte. Det var som om hans magi avvisade skadan. "Corio...", grät Guinevere och hon började att hosta igen Efter nyheten om sin mors död, hade Coriolanus lovat sig själv att han inte tänkte låta något ta ifrån honom någon han älskade igen. Och nu kanske han skulle komma att förlora sin största kärlek precis efter att han fått henne tillbaka. Coriolanus klev ur sängen och Guinevere greppade tag i hans arm. "Corio...", snyftade hon. "Vart ska du?" "Jag ska bara ringa efter hjälp, Gwen", sa han. "Jag är precis här bredvid dig." Coriolanus sträckte sig efter sin mobil som låg på nattduksbordet och tog fram Magnus nummer. Han tryckte sedan på ikonen för att ringa. Förhoppningsvis kunde trollkarlarna hjälpa Guinevere innan det var för sent. Men som han lärt sig av sin familjs historia. Det är vad vi älskar mest som förgör oss. Samma sak hade hänt: hans gammelfarfar, hans farfar och hans egen far. Och nu var det på väg att hända honom också.

Clarissa låg och sov fridfullt i Leonidas armar, när hon vaknade av att hennes mobil ringde. Hon öppnade ögonen och Leonidas vaknade. "Vad är det?", frågade han sömnigt. Clarissa sträckte sig efter sin mobil som låg på bordet och hon tittade på skärmen. "Det är min faster", svarade hon. Leonidas suckade och satte sig upp. Clarissa tryckte på ikonen för att svara och lade mobilen mot hennes öra. "Faster Juliette?", frågade hon. Clarissa svalde hårt och tårar började att rinna nerför hennes kinder när hon hörde vad som hade hänt hennes mamma. "Tarragona Sjukhus?" frågade hon och nickade. "Jag är strax där." Clarissa lade ifrån sig mobilen och började sedan att klä på sig. "Min mamma är på sjukhuset", förklarade hon. "Jag måste dit." Leonidas nickade. "Jag följer med dig", sa han. Clarissa vände sig om och såg på honom. Hon suckade. "Okej", sa hon. "Men min far kan inte få reda på vad som hände igår natt", förklarade hon. "Det är bäst om jag berättar för honom." Leonidas nickade förstående och kysste henne mjukt på läpparna.

Coriolanus satt tillsammans med sina barn i väntrummet på sjukhuset, utanför rummet där Guinevere låg. De väntade på besked från trollkarlarna om Guineveres tillstånd, när Clarissa kom in i rummet tillsammans med Leonidas. "Pappa?", sa Clarissa. Coriolanus tittade upp och han suckade. Elderick kom ut ur Guineveres sjukhusrum och Coriolanus ställde sig upp. "Hur mår hon?", frågade han. Eldericks sorgsna blick fick Clarissa att han inte kom med goda nyheter. Elderick suckade. "Hon är väldigt sjuk, Coriolanus", förklarade han. "Vi lyckades läka hennes sår, men inflammationen är orsakad av ett gift okänt för oss och utan ett botemedel kommer hon dö och blödningarna och det är stor risk att såren kommer att komma tillbaka med tanke på att de verkar ha en kontakt med giftet." Coriolanus svalde hårt. "Men ni kan bota henne, eller hur?", frågade han oroligt. Elderick skakade på huvudet. "Även om vi lyckas hitta eller göra ett botemedel, kanske det redan är för sent", förklarade han. "Giftet har varit i henne under en längre period och har spridit sig till hennes hjärta", fortsatte han. "Hon kanske bara har ett år till åtta månader kvar att leva och jag tror hon redan visste att hon var döende." Clarissa snyftade och Leonidas kramade henne hårt. "Mitt råd till dig och din familj, Coriolanus", sa Elderick. "Är att spendera så mycket tid med Guinevere som ni kan och finnas där för henne." Coriolanus nickade. Han var fördömd, hans kärlek till Guinevere hade varit fördömd från början. Det fanns ingenting han kunde göra. "Coriolanus", sa Elderick. "Det finns ingenting mer vi kan göra för henne, så om hon vill, är hon tillåten att åka hem med dig." Coriolanus nickade. "Jag ska prata med henne", sa han och gick in i sjukhusrummet.

Clarissa satt inne i sitt sovrum och spelade lite på sitt piano. Hon försökte inte tänka på sin mamma som nu låg och vilade i hennes föräldrars sovkammare. Tårar smekte hennes kinder när hon tänkte på vad Elderick hade sagt. Åtta månader, ett år? Hon ville inte tänka på det. Imorgon börjar skolan och hon vill inte tänka på smärtan. "Clarissa?" En knackning hördes på dörrarna till balkongen. Clarissa vände sig om och såg Leonidas som stod på balkongen utanför. Hon ställde sig upp och gick fram för att öppna dörrarna. "Hur kom du hit upp?", frågade hon förvirrat. "Hur lyckades du smyga förbi min fars vakter?" Leonidas log mot henne. "Du glömmer", sa han. "Jag är en demon." Han kysste henne djupt på läpparna och Clarissa kysste honom tillbaka. "Mina föräldrar är därnere!", viskade hon. "De får inte se dig här." Leonidas log. "Jag bryr mig inte", sa han. "Jag kände att du var i smärta, så jag kom." Clarissa lade sin hand på hans kind och suckade. "Du är galen, vet du det?", frågade hon och log. Leonidas log. "Jag antar att jag är det", sa han och kysste henne djupt på läpparna. "För att älska dig!" Han lade sina armar runt hennes midja och Clarissa lade sina händer runt hans nacke. "Bara tre år", sa hon. "Jag lovar." Och hon bröt kyssen. Leonidas nickade. "Jag kommer alltid att finnas här för dig", sa han. Clarissa log mot honom. "Det vet jag att du kommer", sa hon.

Aurelius gick genom den mörka delen av Nordbergen och han stannade i tempelruinerna. Han såg sig omkring och suckade djupt. "Jag vet att ni är här", sa han. "Jag vet att du är här." Han såg sig omkring och han kände skuggan som rörde sig runt honom. "Aurelius?", avbröt en mjuk kvinnoröst. Aurelius vände sig om och han svalde hårt. "Giselle?", frågade han. Kvinnan klev fram ur skuggorna, klädd i svart och silver. "Vad gör du här?", frågade hon chockad. Aurelius suckade djupt. "Jag är rädd för att Lilim vill ha krig", sa han. "Vad vet du om det?" Giselle suckade djupt och skakade på huvudet. "Ingenting", sa hon. "Men jag vet, att Nattens barn har vaknat." Aurelius nickade. "Och du?", frågade han. "Vad vet du?" Giselle gick fram till honom. "Aamon vill ha hämnd, Lilith vill ha hämnd och Ängla Jägarna, de kommer följa hennes väg att förgöra nefilim." Aurelius nickade. "Du kan tala med vampyrkungen", sa han. Giselle fnös och skakade på huvudet. "Giselle, du vet att han vill ha dig", sa han. Giselle nickade. "Ja", sa hon sarkastiskt. "Bara för att jag är Asmodeus dotter och en halv ängel." Aurelius suckade. "Vill du iallafall försöka?", frågade han. "Stelios kommer inte överleva om vampyrerna ställer dig på Liliths sida, även om vi har Zackeron på vår sida." Giselle suckade och gav honom en blick. "Lucifer", sa hon. "Har du talat med Magnus?" Aurelius skakade på huvudet. "Du tror att Lucifer kommer att hjälpa oss?", frågade han tveksamt. Giselle ryckte på axlarna. "Du vet aldrig med djävulen", sa hon och Aurelius log.