Ever After Halloween

Kapitel 10 (Emmian)

~Bel~

Inget jävla minnesträsk. Kanske blev vi lyssnade på ändå, tänker jag förundrat när vi kliver ut på Paris gator. Det är lagom mycket folk ute, snön singlar ner från himlen. Conor huttrar till när flingorna landar på hans bara armar. Det här är de finare kvarteren, inget jag är van vid. Med ens undrar jag varför vi är här.

"Paris, mon coeur," viskar jag och känner mig varm inuti. En gång hade jag hatat den här staden, men en bit av mig saknade mitt hemland. "Är du hungrig?" frågar jag när jag får syn på skylten på andra sidan gatan.

Conor ser frågande ner på mig, innan han ser sig omkring, uppenbart oroad av den lugna atmosfären omkring oss. "Visst," mumlar han tillslut och jag drar med honom till cafét.

Innanför dörren slås vi av värmen, doften av nybakat och kaffe. Jag drar med mig den tyste vargen till ett bord i ett av de mörkare hörnen. Förhoppningsvis slappnar han av lite, medan jag släntrar bort till disken. Där ber jag om två stora koppar med varm choklad och sprödbakade croissanter. Efter ett par minuter är jag tillbaka hos vargen. Hans muskler är lika spända som innan.

"Chokladen kommer att värma upp dig," säger jag med ett brett leende och räcker över koppen. Han studerar innehållet ett ögonblick innan han tar en klunk, och rynkar på näsan. "Doppa," uppmanar jag honom. Fortfarande leende visar jag hur han ska göra, och fyller munnen med den delikata blandningen av frasig deg och varm choklad.

Han följer mitt exempel, men det är uppenbart att han fortfarande förväntar sig att personalen skall förvandlas till blodtörstiga monster när som helst.

"Du känner min vampyrälskande sadist lika bra som Mika vid det här laget, eller hur? Då vet du att sockersött och romantik är ett inslag i mörkret ibland. Så tagga ner och njut, innan det vänder," ler jag och blinkar åt honom med ena ögat.

"Det brukar vända rätt snabbt, sötnos," muttrar han till svar, men ser ut att slappna av lite mer. "Får man röka inomhus?"

Jag sneglar efter skyltar, men ser inga så jag ropar frågan bort mot servitrisen. Hon ler och ropar tillbaka, "C'est votre imagination, donc tout est permis."

Jag höjer ett ögonbryn och vänder mig tillbaka mot Conor. Han väntar tigande med ciggpaketet i handen.

"Allt är tillåtet," mumlar jag tyst och väger orden som hon ropat tillbaka. "Låter olycksbådande," skrockar han bittert och tömmer koppen med en grimas åt den beska, fylliga smaken av mörk choklad. Så tänder han cigg.

"Nej," mumlar jag och rynkar pannan. "Hon sa... hon sa att det här är vår fantasi, att vi kan göra vad vi vill... Typ."

Efter ett långt halsbloss möter han mina ögon. "Typ?"

"Det var typ vad hon sa," förklarar jag snabbt. "Det här är vår dörr, inget är förutbestämt och inget är styrt av galna fingrar som leker Gud. Vi bestämmer här."

"Grattis till oss," frustar han obekvämt i stolen och ser sig omkring. "Det här var knappast mitt val. Din stad, så varför är vi här?"

"För att Paris är den mest romantiska staden i världen," flinar jag med tindrande ögon och får en ögonrullning till svar. "Eller för att jag saknar stället, vännerna, maten, minnena."

"Så ta kommandot, sessan" suckar han och reser sig upp. "Visa vägen. Jag har inget emot semester."

På en klädhängare vid dörren skymtar två jackor som vi båda känner väl igen. Utan att fundera på hur de hamnat där klär vi oss efter vädret, innan vi kliver ut på gatan igen. "Ok, visst. Ge mig bara en lista med dina gränser" säger jag med glittriga ögon och sneglar upp på killen bredvid mig.