My badboy love

11.

Skylynn's P.O.V

Vad gjorde jag för fel?
Det var inte meningen att han skulle ta illa upp...

Jag går in till vardagsrummet och slänger mig på soffan.

Jag trodde aldrig att jag skulle vara boven av Nathan och mig.

Jag tar upp mobilen och går in på senast ringda. Numret som står högst upp på listan är Nathans och jag sparar det i kontakterna. Jag stänger ner mobilen igen och suckar. Jag har huset för mig själv och det är väldigt tyst.

Och då menar jag väldigt tyst.

Det är nästan läskigt. Det påminner mig om allt jag har förlorat. Tystnaden som alltid kommer vara där. Även om jag är i ett rum fullt med människor kan jag inte höra någonting annat än mina egna tunga andetag. Jag känner mig ensam, och det förtjänar jag också.

Jag menar, det var ju mitt fel. Eller hur? Om jag inte hade ringt så skulle han aldrig lämnat huset. Inget av det skulle ha hänt och jag skulle fortfarande vara i Sverige och leva ett normalt tonårsliv med båda mina föräldrar vid liv. Men istället är jag här - i Florida. Ett stort, tyst hus för mig själv och jag har egentligen bara skaffat mig en vän. För jag kan väl inte räkna Nathan som en vän? Eller är han det? Jag har faktiskt ingen aning. Jag känner mig instängd. Min mamma är inte här. Min pappa är död. Jag får ångest bara jag tänker på hans namn. Det känns som jag skriker. Skriker så högt jag bara kan efter hjälp, men ingen reagerar. Ingen ser mitt lidande.

Och allt detta bara för ett enda telefonsamtal.

***

Tillslut somnade jag trots en besvarande känsla i magen, och idag ska jag träffa Emma.

Jag stänger dörren efter mig innan jag låser dörren och vänder mig om. Emma sitter och väntar i hennes bil som står parkerad framför huset. Jag går fram till den svarta, glansiga bilen och öppnar dörren.

"Hurry! We'll miss the movie" säger hon och sätter genast gasen i botten efter att jag stängt bildörren.
"Don't worry. We have plenty of time" yttrar jag lungt och knäpper fast mitt bälte. Emma och jag bestämmde oss för att se på bio - vilket ledde till att Emma fick välja film och det slutade med att det blev en romantisk komedi.

"Can I put my keys here?" Frågar jag och pekar på Emmas handväska.

"Ofcourse" svarar hon med ögonen fästa på vägen. Jag lägger ner mina nycklar i väskan, lutar bak huvudet och väntar på att vi ska komma fram till bion.

***

Filmen var helt okej. Lite för cheesy för min smak, men jag antar att jag alltid kommer tycka att marvel-filmerna är dem bästa.

Vi sitter i bilen på väg hem och pratar om allt mellan himmel och jord.

"So, what's the thing with Nathan?" Frågar Emma plötsligt och ett litet flin leker på hennes läppar.

"What do you mean the thing?"

"I mean, do you like him? Does he like you?" Hon slänger en snabb blick mot mig och flinet växer sig ännu större när hon ser hur mitt ansikte börjar att blossa upp i en rosa färg.

"I don't like him" mumlar jag och vänder blicken mot vägen. "I mean, I like him, but not like that"

Emma ger ifrån sig ett gällt skratt och nickar.

"You know, I've never seen him actually help a girl at school" säger hon och ser nu väldigt seriös ut.

"He doesn't like me. He just want to screw me..."

Eller?

***

Emma parkerar framför mitt hus och vi säger hejdå och ger varandra en klumpig kram. Jag går fram till det vita huset medan jag hör hur Emma återigen startar motorn och kör iväg. Jag ställer mig framför dörren och börjar att leta efter mina nycklar.

Fan! Mina nycklar.

Jag fiskar upp min mobil från bakfickan på byxorna och knappar in Emmas nummer.

En signal.

Två signaler.

Tre signaler.

Inget svar.

"Damn it!" Utbrister jag och är nära på att slå knytnäven i dörren.

"Need some help?"

Jag vänder mig genast om och såklart så bemöts jag av en flinande Nathan.

"Forgot your keys?" Frågar han och tar ett steg närmre.

"Yeah, kind off" svarar jag och känner ett sting av lättnad över att han kommit.

"Are you stalking me or something?" Skratta3 jag och Nathan ler och slår ner blicken i marken.

"No, but Gale lives just down the street and I was on my way home" förklarar han och stoppar händerna i fickorna.

"Wanna come?" Frågar han plötsligt och jag höjer förvånat på ögonbrynen.

"Where?"

"Home with me, ofcourse"

~~~~~~~~~~~~~
Äntligen klar!

Kapitlet är väldigt kort och ganska ointressant, men det blir bättre❤️

xoxo Linn