kidnappad ➳ niall horan

ett

Det har gått ett helt år sedan jag sist hade en vettig konversation med Niall. Efter att vi hade pratat, eller med andra ord, skrikit på varandra, stormade jag ut från hans hus och sedan dess har jag varken sett eller hört något av honom.

Eller, jag har ju sett han i media då och då plus har jag hört honom på radion några gånger, men aldrig pratat med honom. Inte för att det direkt spelar mig någon roll. Jag har gått vidare med mitt liv och alla mina känslor för honom är puts väck och jag kunde inte vara lyckligare än vad jag är.

Ni har säkert vid det här laget listat ut att vi var tillsammans. Och ja mina kära vänner, det var vi. Vi var tillsammans i nästan tre år innan
det tog slut mellan oss.

Jag undrar om han ens kommer ihåg något av mig. Det var ju faktiskt ett helt år sen vi senast träffades och på ett år hinner man med mycket. Man glömmer saker och hittar nya saker som var roligare än det man lämnat bakom sig. Antagligen har han väl hittat någon annan och gått vidare i sitt liv, precis som jag.

Eller, jag har inte direkt hittat någon annan men jag har gått vidare i livet iallafall. Tanken på att han kanske är rasande på mig än idag får en stor rysning att spridas genom hela min kropp. Jag vet vad Niall är kapabel till och vill verkligen inte hamna nära honom igen. Att hamna i hans händer igen skulle vara en mardröm för mig. En mardröm som skulle bli till verklighet.

På ett sätt saknar jag honom lite, han var den bästa pojkvännen jag någonsin haft. Men på slutet förändrades han till en helt annan person än den jag först träffade, så jag orkade helt enkelt inte mer. Han kom hem sent varje dag och struntade i mig totalt. Jag kände mig totalt bortglömd och oälskad så att göra mitt val att lämna honom var ganska enkelt i slutändan.

Okej, nu måste jag göra något för att sluta älta det som hänt, gjort är gjort och man kan inte ändra på det. Svårare än så är det inte. En snabb promenad genom parken kommer säkert få mig på andra tankar.

Det är kväll och ovanligt mörkt ute men jag bryr mig inte så speciellt mycket eftersom jag inte är så värst rädd av mig. Sedan händer det knappt något i denna stan ändå så vad finns det att vara rädd för egentligen?

Jag reser mig upp från den svarta soffan i vardagsrummet och hasar mig fram till ytterdörren och tar på mig mina ytterkläder. Med kläderna på går ut till den lilla trädgården och fortsätter därefter in till parken som ligger precis bredvid mitt hus.

Hela vägen dit känns det som om någon tittar på mig. Som om någon bevakar varenda steg jag tar. Jag vet att det låter fånigt men det är verkligen något som inte känns bra. Denna känslan har jag haft i några dagar nu men jag har aldrig känt det såhär starkt som jag gör idag.

Det är så tyst och fridfullt här i parken, riktigt mysigt faktiskt, om man bortser från obehaget som flyter runt i min kropp. Jag brukar gå hit ofta eftersom jag mår bra av att vara utomhus och sen är denna parken det stället där jag har lättast att tänka på. Man blir alltid lika avslappnad när man går här. Det är nu man önskar att man hade...

Knaaaak

Jag vänder mig snabbt om men kan inte se någon. Mina ögon kollar uppspärrat runt omkring området men det finns ingen mer här än jag. Det var säkert bara en fågel eller något tänker jag och  vänder mig om igen för att fortsätta gå runt i parken.

Knaaak

Där var ljudet igen. Det låter som om någon trampar på en gren eller något precis bakom mig. Jag vänder mig försiktigt om men det är ingen där denna gången heller. Jag vänder mig om igen och börjar gå fortare, nästan springa. Vill komma ifrån så fort som möjligt så jag kan vara i mitt trygga hem.

"Not so fast princess" hör jag en irländsk röst säga precis bakom mig och hela min kropp stelnar till. Mitt hjärta börjar slå fortare och fortare och mina ögon är stora som fotbollar, om inte större.

Niall

Jag ska precis ta kraft, springa ifrån honom och skrika på hjälp när en hand täcker för min mun och allt jag får fram är ett otydligt mummel. Hans andra arm slingrar sig runt min midja och börjar sedan att dra mig långsamt bakåt. Jag kämpar och försöker ta mig loss från hans grepp men det är lönlöst, han är tusen gånger starkare än vad jag är och han kommer antagligen inte att släppa mig i första taget. Han släpar in mig i en stor, svart bil och det är det sista jag kommer ihåg innan allt blir svart...

♡♡♡♡
Detta är då min första bok någonsin på wattpad så ni får ursäkta om the content inte är så jättebra...heh. Jag hoppas att ni kommer tycka om att läsa den & gör ni det så blir jag glad om ni vill rösta &/eller kommentera!!

stalka mig;
Instagram: gretawalliin & Greta.arts
Snapchat & twitter: gretawalliin
(på snap har jag en story där jag lägger upp wattpad-relaterade saker & annat kul, lägg till mig OCH skriv om du vill vara med i storyn!!)

Kram