KAPITEL 5

1 0 0
                                    

Jag knuffade bort henne och började klättra igen, hon tog tag i mig och drog ner mig så att jag lutade ryggen mot stängslet och nu satt vi där. Hon satt bredvid mig medan jag grät och bara skrek av min inre smärta. Hon lyckades lugna ner mig efter en stund, hon berättade om hennes uppväxt. När hon var 14 försökte hon också ta livet av sig, flera gånger och tillslut hade dem låst in henne på ett psyke, där var hon inlåst i två år och nu kämpade hon för att andra ungdomar skulle må bra. Hon var så snäll, men oavsett vad hon sa så visste jag att jag inte skulle kunna räddas, oavsett vad. 

Vi satt där en lång stund innan hon sa att vi skulle ta en promenad, hon erbjöd sig en säng i hennes lägenhet men jag behövde komma hem innan mamma upptäckte att jag var borta, därför följde hon med mig till min port och gav mig hennes telefonnummer och sa att jag kunde ringa när jag ville, oavsett tid på dygnet. 

När jag klättrat in samma väg som jag kom ut så visste jag att ingen visste att jag varit borta, allt låg på sin plats och dörren var fortfarande låst. Jag kastade in väskan i garderoben och kollade på klockan. 

- 04.57. Fan, det är skola imorgon. 

Jag somnade snabbt och bara en timme senare ringde larmet. Jag gjorde en stor kopp med kaffe och satte mig vid sminkbordet och sminkade mig, jag försökte göra en lika symmetrisk eyeliner som tjejen från natten, men det gick inte. 


Ljuset i mörkretWhere stories live. Discover now