Ner för den branta husväggen klättrade jag, sprang över vägen in på en gångväg, jag visste inte vart den ledde men just nu brydde jag mig inte. Det var mörkt och bara varannan gatlampa verkade fungera och det ända som hördes var vinden som susade mellan träden. Rädslan smög sig sakta på och hur mycket jag än försökte trycka bort den känslan så kom den tillbaka, jag plockade upp en liten sten från marken och kramade den det hårdaste jag kunde men ändå så stannade känslan.
Jag kände mig iakttagen men ändå så kände jag att det var som en trygghet, som om någon vakade över mig. Plötsligt kom jag på varför jag kände så, det var Nadia, hon lovade mig att alltid se till så jag var säker, och nu trodde jag på henne.
Jag hade inget kvar, inget att förlora, endast mig själv, det var den sekunden jag bestämde mig, jag ska ge upp, jag vill inte mera. Jag fortsatte gå, jag kollade aldrig på mobilen eller klockan, men det var mörkt, länge, så jag visste att det var natt iallafall. Jag började springa, jag hade inget att springa från men jag kände mig jagad, jagad av mina egna känslor. Plötsligt såg jag det jag letat efter och blev glad inombords men jag grät fortfarande, jag kunde inte avgöra ifall det var glädjetårar eller inte.
Jag gick fram till räcket och kollade ner, inte en chans att jag överlever detta. Jag la ifrån mig väskan och började klättra, helt plötsligt kände jag en hand på axeln som hetsigt drog mig bakåt. Jag ramlade ner på asfalten och när jag satte mig upp såg jag en ung tjej, i 20 års åldern ungefär, hon var så fin, hon hade svart långt hår, en lång och symmetrisk eyeliner, rosa läppar och stora runda örhängen.
VOUS LISEZ
Ljuset i mörkret
Roman d'amourBoken handlar om 14 åriga Zafirah som förlorar sin bästa vän Nadia till självmord: Nu hamnar Zafirah i en djup depression, men vem är den mystiska personen som dyker upp i hennes liv och räddar henne? Vill bara sätta en Trigger warning på boken då...
