KAPITEL 1

0 0 0
                                    


Nadia var min bästa vän, vi gjorde allt tillsammans. Jag älskade henne sedan dag ett och kommer göra det för alltid. Jag minns den där dagen så väl, hon dök aldrig upp i skolan, det var så tomt på platsen bredvid mig i klassrummet. Ingen ville sitta bredvid mig, skolans freak. Men jag brydde mig inte. Nadia svarade inte på samtalen eller smsen, därför åkte jag hem till henne. Jag bankade hårt på dörren och min puls steg för varje sekund som gick. Jag gick till baksidan där dörren var upplåst, jag hittade henne, på badrumsgolvet. Uppskurna handleder och tomma tablettkartor som hennes mamma glömt låsa in innan hon åkte med Nadias syster Signe på handbollsläger. Jag såg på Nadia och insåg hur kört det var, hon skulle inte komma tillbaka. Mina skrik skar genom hjärtat. Jag kramade henne hårt och jag var så arg på mig själv. HUR FAN KUNDE JAG INTE ÅKT TIDIGARE? 

Efter det minns jag inte mer. Inte fören någon vecka senare när jag fortfarande inte gått upp ur sängen, jag bara låg där, mobilen var avstängd, min blick var fast i taket medan tårarna droppade på den röda oversized t-T-shirten jag fått av Nadia två veckor innan hon dog, tillsammans med ett par blåa pyjamasbyxor. 

Ljuset i mörkretWhere stories live. Discover now