FLICKAN MED ELDEN

Kapitel 20

(ursäkta stavfel, har precis gjort naglarna så det är lite svårt att skriva på mobilen haha!)

Det är ganska konstigt ändå hur snabbt man vänjer sig. Inspärrad på SCL föreställer man sig världen där ute så spännande och bra. Färgglad och händelserik. Men det var tufft här ute. Ännu tuffare för oss tre, vi som inte ens hade ett hus eller pengar. Vi var bokstavligen uteliggare, som Chase sa. Chase och Nathan hade det dock lättare än mig. Dom skulle kunna skaffa jobb. Jag kunde knappt läsa eller skriva ett enkelt hej. Ingen skulle någonsin få för sig att anställa mig.
-"Kanske på en cirkus", hade Nathan skämtat och när jag blev ledsen slog Chase till honom i ryggen. Jag kände mig oduglig som inte kunde någonting och blev osäker här ute.

Det kändes inte bra att vara beroende av någon annan. Om dom lämnade mig skulle jag bli själv här ute. Den ultimata mardrömmen. Vi slog läger i skogen. Första dagen hade Chase knackat dörr i grannområdet och frågat efter mat. Han körde med en historia som de flesta antagligen skulle gå på. Han och hans syskon, Nathan och jag hade blivit föräldralösa. Våra föräldrar hade dött i kriget och vi var hungriga. Tiggeriet funkade och vi fick mat. Några slog igen dörren framför ansiktet på honom men de flesta bidrog med något.
-"Jag har potatisgratäng från igår i kylskåpet, skulle det mätta?", hade en gammal tant frågat när Chase knackat på. Hon var den snällaste i området och vi turades om att gå dit för att fråga efter mat. Vi värmde upp maten med hjälp av min eld och sov på marken tätt intill varandra. En kväll hade Chase fått ett utbrott när Nathan lagt armen runt mig. För att det inte skulle utbryta ett slagsmål puttade jag bort Nathan och la mig jämte Chase. Hans beteende var förändrat sen vi lämnat SCL. Nathan märkte det. Jag märkte det. Det osade svartsjuka runt honom. Han ville ha kontroll och försökte bestämma över oss. Jag förstod att han antagligen bara ville ta hand om mig, men han var så kall. Den gamla Chase var borta.

Tre dagar hade gått och Nathan hade gett sig iväg för att tigga mat i grannområdet utanför skogen. Jag och Chase var kvar själva. Chase höll på att bryta kvistar från en buske och jag satt lutad mot ett träd. Det var dödstyst mellan oss. Chase sår hade börjat läka och blåtirorna runt hans ögon hade börjat blekna. Jag betraktade honom medans han samlade kvistarna i sin famn och tänkte på framtiden. Den stora skillnaden mellan att vara inlåst och vara här ute var att det krävdes planering här. Vad ska jag göra imorgon? Hur ser livet ut om tio år? Skulle jag ens leva om tio år? Så många frågor och helt plötsligt så mycket att oroa sig för.

-"Chase?", mumlade jag tyst och han vände sig om halvt mot mig som att han lyssnade. Men han sa inte ett ord.
-"Kan du lära mig läsa?", frågade jag försöktigt och hoppades på ett positivt svar. Han släppte kvistarna han samlat ihop på marken och mötte min blick.
-"Självklart", sa han och log mot mig. Jag log tillbaka och han gick sakta fram till trädet där jag satt. Sjönk ner jämte mig och kysste mig på kinden. Jag lutade huvudet mot hans axel. Nathan skulle snart vara tillbaka med mat. Min mage vrålade efter något att äta.

-"Kommer du ihåg den där natten när vi satt uppe?", frågade Chase.
-"Vilken av dom?", frågade jag och vi båda skrattade.
-"Den natten när du berättade för mig vad du skulle göra när du kommit ut", sa han och jag nickade sakta. Jag tänkte på den kvällen. Allt jag sagt. Påmindes om att jag inte gjort en enda grej av det jag sagt. Eller jo, jag hade skjutit en vakt med en elpistol. Men det var allt.
-"Du skulle tala om för Claire vilken hemsk människa hon är. Bränna upp henne. Släppa alla testobjekt fria. Bränna ner hela stället till grunden. Kommer du ihåg?", Chase kliade sig på det lockiga huvudet och log mot mig. Jag nickade.
-"Jag fick aldrig min hämnd", sa jag.
-"Det är inte för sent än", svarade Chase när det plötsligt prasslade till framför oss och Nathan klev fram mellan träden. Han var tomhänt. Han skulle precis säga att han inte fått någon mat när han såg oss. Mig med huvudet vilandes på Chases axel. Chases arm runt mig. Hans ansiktsuttryck byttes ut och det där kaxiga leendet kom fram.
-"Jaså Ana, du kör samma spel med Chase också va", sa han och skrattade. Chase tittade undrande.
-"Vad snackar du om?", sa jag och höjde ögonbrynen.
-"Vem var det du lutade dig mot igår när han fixade mat?", frågade han och svarade på frågan genom att peka på sig själv. Han lät blicken glida över på Chase som hade ställt sig upp. Han brusade genast upp fast det var ganska tydligt att Nathan skojade.
-"Sluta provocera honom", suckade jag och sa till Chase att lugna sig. Sedan ställde jag mig också upp och tittade på Nathans tomma händer.
-"Ingen mat?", frågade jag sorgset.
-"Dom snåla jävlarna går inte på historien längre", sa Nathan och suckade.
-"Det är dig dom inte går på. Vem fan ger mat till någon med en halstatuering", sa Chase sarkastiskt och sparkade till en sten på marken.
-"Håll käften och passa dig jävligt noga", sa Nathan hetsigt och satte sig ner vid våran lilla lägereld som slocknat.