FLICKAN MED ELDEN

Kapitel 15

Jag trodde att jag hade drömt när jag såg honom. Att jag bara såg i syne. Men det var verkligen Chase som hade gått förbi min cell. Bara av att se honom fick mitt hjärta att slå igen. Det var läskigt att man kunde bli så beroende av någon att hela ens lycka berodde på den personen. Jag hatade det. Samtidigt som jag älskade det. För några sekunder var det bara jag och Chase som stod där. På varsin sida av fönstret och hoppet var där igen. Jag tror till och med jag hade börjat gråta. Det var bara han som kunde framkalla sådana känslor hos mig. Det var sjukt. Men sen förstördes allting och vi blev påminda om att det faktiskt var SCL vi var på. Chase blev skjuten. Allvarligt skjuten.

-"Vart är han? Kan jag gå till honom? Tar ni hand om honom?", frågorna vällde ut ur mig och jag höll händerna för kinderna. Satt på sängen och oron nästan värkte inom mig några timmar senare.
-"Ta det lugnt Anastasia", Matt, psykologen satt jämte mig och klappade mig på ryggen. Jag drog mig snabbt tillbaka från hans hand och han fattade. Jag ville inte att någon skulle röra mig. Speciellt inte just nu. Jag var framförallt orolig för Chase. Men kände också en oro över allting just nu. Chase hade inte gått in hit utan en plan. Han hade haft en. Och att bli skjuten och medvetslös ingick antagligen inte i den. Alltså var Nathan någonstans och hade ingen aning om att Chase låg i ett av testrummen och hade varit medvetslös i flera timmar.
-"Snälla jag vill bara sitta där. Jag kommer inte göra något. Ni kan binda fast mig bara jag får se honom", jag tittade på Matt och han skakade på huvudet.
-"Det är inte jag som bestämmer tyvärr", sa han och kliade sig på hakan.
-"Varför är du ens här då. Ut härifrån", muttrade jag och ställde mig upp. Gick fram till dörren och slog hårt på den. Jag visste att den var både låst och eldsäker men lät ändå både händerna flamma upp och tryckte dom mot dörren.
-"Du är orolig Anastasia. Jag är här för att se till så du inte får ett sammanbrott. Lugna ner dig", sa han försiktigt och gick fram till mig. Mumlade att jag skulle sätta mig på sängen igen men jag ville inte. Jag ville bara se Chase. Vara vid hans sida eftersom jag inte litade ett skvatt på forskarna. Matt stod precis bakom mig och tog tag i min axel. Jag ryckte till och vände mig snabbt om. Han skrek till och jag insåg att jag råkat bränna honom.
-"Rör mig inte", fräste jag och han höll sig för området jag bränt honom på. Sedan blängde han på mig och gick förbi mig. Låste upp dörren, steg ut, låste igen och försvann iväg i den långa korridoren utanför. Jag suckade och sjönk ner på golvet.

-"Vad fan ska jag göra", mumlade jag för mig själv och hängde med huvudet. Det hade gått ungefär tre veckor gissade jag på sen Chase blivit inputtad i min cell och vi träffats för första gången. Innan dess hade allting varit så lugnt. Här inom mig. Jag hade bara haft mig själv och min mur hade varit skyhög. Men Chase hade rivit ner den och jag ville slå mig själv för att jag satt här på golvet och grät över honom. Jag hatade alla dessa känslor. Ville bara att det skulle bli lugnt igen. Men jag älskade ju honom. Han hade tagit mig med storm och även om jag försökte tänka på något annat gick tankarna tillbaka till honom. Han kunde dö. Det här var på riktigt.

Jag vet inte hur länge jag satt där på golvet och grät. Kanske en timme. Dörren öppnades plötsligt och Claire kom in. Jag behövde inte ens titta upp för att veta att det var hon. Jag såg de svarta klackarna och kände hennes vanilj-parfym.
-"Du ska till testrum 12. Kan du gå dit själv?", sa hon och hukade sig framför mig.
-"Själv? Tänk så springer jag iväg", svarade jag och torkade bort tårarna som rann ner för mina kinder.
-"Vi kan väl testa", sa hon och jag tittade upp på henne. Hon testade mig för att se om jag skulle göra som hon sa. Jag reste mig upp och gick ut ur den öppna dörren utan ett ord. Testrum 12. Det var åt vänster. Jag började gå dit. Jag ville leta upp Chase nu när jag hade chansen men orkade inte bli straffad. Det var bäst att göra som Claire sa så kanske jag skulle få träffa honom senare. Chansen var inte särskilt stor att hon skulle låta mig göra det efter att vi nästan rymt härifrån tillsammans, men jag bestämde mig för att lyda.