FLICKAN MED ELDEN

Kapitel 12

Den där tomheten var tillbaka igen. Jag hade inte känt den på ett tag. Det kändes ovant att känna sådär igen. Känslan brände inom mig. Eller var det ens en känsla? Jag var tom. Det hade gått en dag. Igår hade jag varit några steg från frihet. Det kändes sjukt. Jag, Anastasia hade varit så nära den där jävla dörren. Den där jävla utgången. Jag hade sett solen, känt hur kall vinden var utanför. Jag vet inte om jag inbillat men jag tror jag hört fågelkvitter där utifrån också. Men kanske hade jag inbillat mig. Nu låg jag fastspänd på en bår i en ny ljudisolerad cell. Väggarna var vita och fick rummet att kännas större än vad det var. Det fanns inget fönster heller som i min gamla cell. Bara en liten dörr. Det var så tyst här inne. Plågsamt tyst.

Banden runt mina handleder och vrister skavde. Skulderbladen hade också börjat värka efter att tryckts ner mot den hårda båren. Inte ens en liten jävla madrass kunde dom bjuda på. Mitt hat mot SCL var lika stort som vanligt, men tomheten fick mig att fundera på att ge upp. Att vara så nära men ändå inte riktigt var jobbigt. Men det var ännu jobbigare att tänka på de två som faktiskt kom ut. Chase och Nathan. Jag önskade att dom skulle komma tillbaka. Rädda mig. Men det var ganska självklart att dom inte skulle det. Dom hade precis kommit ut. Aldrig att dom skulle ge sig in hit igen bara för mig. Det gjorde så ont att veta det.

-"Hur känns det?", hördes plötsligt en röst från dörren. Claire hade kommit in utan att jag reagerat. Hon stod vid dörren men jag gav inte henne en enda blick. Jag orkade inte. Istället började jag räkna rutorna i taket. Som jag gjort minst femhundra gånger de senaste timmarna. Det var sextiotre stycken rutor. Men bäst att dubbelkolla ändå.
-"Låtsas inte bry dig", sa jag när jag räknat klart. Hon stod fortfarande kvar och väntade på ett svar.
-"Jag bryr mig. Du är väldigt viktig", svarade hon med sin ljusa lugna röst. Den där rösten lät så snäll. Jag hade gillat Claire innan. Nu ville jag slå mig själv för att jag gått på hennes skådespel. Djävulen gömde sig där inne. Det var jag säker på.
-"Ja ni måste ju ha något att sticka era jävla sprutor i", muttrade jag och skrattade åt mig själv.
-"Svär inte Anastasia, bara ta det lugnt. Vi kommer inte att straffa dig för det igår..", sa hon och jag avbröt henne.
-"Jaså det har ni kommit fram till? Men tack så jävla mycket. Ni är verkligen snälla nuförtiden", skrek jag och skrattade.
Claire suckade och tittade ner. Jag kunde se henne i ögonvrån. Undrade hur hon kände sig på insidan. Hon var antagligen komplett. Ringen på hennes hand visade att hon var gift. Hon hade säkert barn. Jag hade hört henne prata om ett sommarhus i Spanien en gång. Och Spanien var tydligen en bra plats. Hon hade inga problem i sitt liv.
-"Vad heter din man?", frågade jag plötsligt och Claire tittade upp.
-"Gillar han dig fast du behandlar oss som monster?", sa jag och fortsatte titta upp i taket. Jag kanske skulle räkna rutorna igen.
-"Om du uppför dig och är trevlig får du samma tillbaka. Respekt ger respekt", var det enda Claire svarade och jag fnös åt henne. Jag hade försökt vara snäll. När jag var mindre. Som sju-åring hade jag gjort allt forskarna sa. Trodde att jag skulle få någon slags belöning. Ville att dom skulle gilla mig. Men vad slutade det med? Jag blev elchockad. Som vanligt.
-"Jag tänkte knäppa upp banden och låta dig hänga med mig på en rundtur för att sträcka på benen", började hon och jag himlade med ögonen mot taket.
-"Men så som du beter dig tycker jag inte ens att du är värd dagens middag", sa hon sedan. Hon låtsades vara upprörd. På insidan skrattade jag åt henne. Fantiserade om hur jag slog henne medvetslös.
-"Såklart jag inte är värd middagen. En råtta behandlas fan bättre än mig", konstaterade jag och skrattade okontrollerat. Varför visste jag inte. Allt var bara så kul.
-"Du börjar bli galen gumman", var det sista Claire sa och suckade. Sedan öppnade hon dörren och gick därifrån. Kvar lämnades jag. Jag bestämde mig för att ge rutorna i taket en omgång till. Sakta började jag räkna.

Dörren öppnades igen någon timme senare. Jag vände huvudet mot dörren och såg Britney stiga in i sin långa vita labbrock. Honon en grön sjal på sig som jag aldrig sett innan. Alla forskare hade oftast bara den vit labbrocken men Britney hade alltid något speciellt. En sjal, speciella skor eller strumpbyxor under rocken. Jag blickade henne nerifrån och upp sen vände jag huvudet upp mot taket igen utan att säga ett ord. Tänkte på senaste gången vi träffats. Under det där testet när dom tänt eld på den där flickan.
-"Är du hungrig?", frågade hon men jag svarade inte.
-"Anastasia, svara mig", sa hon otåligt. Jag fortsatte att ignorera henne. Hon trippade suckande fram på sina klackar till båren jag låg på. Dom smattrade hårt mot golvet och när hon kom fram tog hon tag i min haka. Vred hela mitt huvud mot sig och tvingade mig att kolla henne i ögonen. Jag blängde på henne.
-"Är du hungrig?", upprepade hon igen och jag bara tittade på henne. Sa ingenting bara observerade hennes fula röda läppar och väntade på att hon skulle gå. Hon suckade och släppte taget om min haka. Ett smack hördes plötsligt och det brände till över kinden. Jag stängde ögonen och blundade.
-"Du gör det så svårt för dig själv", suckade Britney och strök handen över min kind där hon precis slagit till mig. Sedan vände hon sig om och gick ut ur rummet. Jag öppnade ögonen igen. Tårarna brände men jag tvingade mig själv att hålla dom inne. Jag ville inte gråta mer över SCL. Istället bestämde jag mig för att sjunga. Jag hade inte direkt någon sångröst men mumlade fram orden från en gammal visa. Claire hade sjungt den visan för mig när jag bara var några år gammal. När jag grät så mycket över sprutorna som gjorde så ont. Nu sjöng jag likadant som henne och tröstade mig själv.

NATHANS PERSPEKTIV
___________________________
Jag kände min knutna näve träffa sidan av hans ansikte. En gång till. Mina knogar slogs hårt mot hans kindben men jag fortsatte om och om igen. Han skrek. Försökte slåss tillbaka men jag duckade från hans händer.
-"Jag skulle fan gifta mig med henne! Hon var min!", skrek jag till honom och spottade i hans ansikte. Satt över honom och tryckte ner honom i gräset. Här fanns ingen som kunde stoppa mig från att döda honom. Tankarna på Celiné var det som fick mig att fortsätta slå honom. Jag hade älskat henne. Han hade tagit henne från mig. Krossat hennes hjärta när han tröttnat på henne för några år sedan. Ett år innan vi båda hamnat på SCL. Tårarna var inte långt bort när jag tänkte på hur allt slutat. Hur flickan jag älskat dött av en överdos. På grund av honom. Han hade krossat hennes hjärta.

Det hade gått en dag sen vi rymt från SCL. Jag hade tagit mina första friska andetag på två år. Det som hänt igår spelades upp som en film om och om igen i mitt huvud. Jag hade kommit ut först och ställt mig en bit från dörren. Vänt mig om och väntat in Anastasia. Och honom. Men det var bara han som kom ut. Skrek åt mig att vakterna tog henne. Att vi skulle springa därifrån innan fler vakter kom. Han hade blivit skjuten i benet. Rätt åt den jävla idioten. Synd att det inte var i huvudet. Synd att det inte var Anastasia som kom ut istället. Hon förtjänade det, det gjorde inte han. Vi hade sprungit flera kilometer bort från SCL, nästan en mil. Sen stannat igår kväll på en stor äng mitt ute i skogen. Lagt oss ner i gräset för att sova och tänkt på henne. Anastasia som blev lämnad kvar ensam. Det störde mig att han gillade henne. Att hon gillade honom. Och att jag på något sätt också gillade henne.

Nu morgonen därpå rullade vi runt på marken och jag försökte ta ett grepp om hans hals med mina händer. Var fast besluten att den här idioten skulle dö. Men så sa han något som fick mig att reagera.
-"Jag är ledsen för allt, men du behöver mig om vi ska få ut Anastasia", skrek han samtidigt som han hostade upp blod. Jag slutade slå honom. Ställde mig upp över honom och han låg kvar på marken med armarna som skydd över huvudet. Jag spände blicken i honom och tänkte efter. Han hade rätt. Jag tog ett steg bort från honom och han satte sig upp. Spottade ut en tand och höll upp den mot mig.
-"Du är fan sjuk i huvudet", mumlade han och reste sig sakta upp. Jag sa ingenting utan vände mig bara om och försökte tänka ut åt vilket håll vi kommit från. Han skrattade plötsligt till och jag blängde argt på honom.
-"Du gillar henne lika mycket som mig va?", han torkade av blodet i ansiktet på tröjarmen. Jag skakade på huvudet och började gå. Han haltade efter.
-"Om du inte brytt dig om henne hade du inte gått tillbaka dit, bara svara på min fråga", skrattade han sarkastiskt.
-"Håll käften Chase", svarade jag och ökade takten. Det här skulle nog bli det svåraste någonsin. Vi skulle inte bara försöka få ut Anastasia ur en av de hårdast bevakade byggnaderna i USA, kanske i hela världen. Vi skulle också behöva samarbeta för att få ut henne därifrån. Och vi hade inte ens en plan. I alla fall inte än.