Amnesia

Kapitel 22 ~ Emilia Thors ~

''Uppfattat.'' Svarar jag och sväljer nervöst innan jag och Sofie tar våran plats vid dom stolarna som kvinnan pekade på. Jag börjar genast snurra runt i min stol och hitta ett bekvämt men fint sätt att sitta på. Personer runt omkring mig sneglar osäkert på mig, jag passar definitivt inte in här. Alla ser stränga och tråkiga ut, som om dem inte har något annat liv utanför det här.

''Jag tror jag behöver lite luft.'' Säger jag och ställer mig upp. Sofie tar mig bestämt i axeln och sätter mig ner igen.

''Du har fått tillräckligt med luft.'' Viskar hon och ger mig en varnande blick.

''Godmorgon allihopa. Innan vi börjar vill jag bara påminna alla om att hela rättegången kommer spelas in. Bredvid mig här sitter alla nämndemän, där bort sitter åklagaren och här borta sitter försvararen och den anklagade.'' Välkomnar domaren när hon presenterar alla i rättsalen. Hon fortsätter med att förklara alla slags regler dem har och vad Finn är anklagad för, det är en lång lista då dem tar upp saker Finn själv inte nämnt, ganska oviktiga saker om man jämnför med mord.

Allting är blurrigt och jag kan inte koncentrera mig på något de gör eller säger. Finns försvarare säger något, åklagaren säger något, allting bara smälter ihop till en ohörlig smörja. Till och med när Finn pratar så hör jag inte ett ord, istället gungar jag fram och tillbaka i min stol nervöst. Jag måste se sinnesjuk ut just nu.

''Emilia Thors?'' Hör jag någon säga vagt i fjärran, pratar dem med mig? Jag tittar upp och märker att allas blickar är vända mot mig. ''Fröken Thors.'' Upprepar domaren irriterat. Jag ser panikslaget på Sofie som nickar mot bordet i mitten av salen.

''Nej, nej, nej. Det kan inte vara min tur än.'' Säger jag skärrat till Sofie tyst nog för att ingen han ska höra.

''Jag vet inte vart du har varit men rättegången är snart slut, upp med dig nu.'' Svarar Sofie och schasar upp mig ur stolen, innan jag går trycker hon en ihopvikt papperslapp i min hand.

Jag ber till gud att mina ben inte ska svika mig på vägen till det lilla bordet jag ska sitta vid. Med varje steg känner jag mig mer och mer illamående. Jag vägrar möta Finns blick, det kommer bara distrahera mig och inte på ett bra sätt. Jag vecklar istället ut lappen nogrant till jag sitter vid bordet. Det står bara basisk fakta om mig som jag inte hade kommit ihåg utan fusklapp.

''Fröken Thors, berätta lite om dig själv och om din minnesförlust.'' Säger domaren bestämt och jag nickar hastigt.

''Jag heter... Emilia Thors.'' Jag har till och med svårt att presentera mig, hur fan ska jag klara mig igenom allt. ''Jag är... 16 år och lider, som ni precis nämnde, minnesförlust.'' Jag kollar snabbt ner på lappen. ''Dissoaktiv amnesia, jag glömmer alltså bort händelser strax efter att de hänt... typ.'' Mina förklaringar är så dåliga och ointelligenta. ''När jag var 13 år dog mina föräldrar och bror i en bilolycka och man kan väll säga att jag nu är fast i tiden efter att dem åkt och innan jag fick reda på att dem alla... avlidit.'' Jag sväljer nervöst och ser försiktigt upp på den stränga domaren som skriver ner något i sina anteckningar.

''Vad har du för relation till Finn Maurer?'' Jag förbluffas av frågan, vad menar dem? Jag hittar Finns blick, han ser lugn ut vilket är motsatt till hur jag mår just nu. Han kysste mig innan men det var inte som om han friade eller något.

''Vänner, skulla jag väll säga. Vi bor på samma avdelning.'' Mumlar jag och sliter blicken från Finn. Domaren nickar till Finns försvars advokat som tar ordet.

''Han hjälper dig att minnas, inte sant?'' Han har en mycket vänligare ton än domaren vilket hjälper mig slappna av en aning.

''Ja. Det räcker med att han är i närheten för att jag ska minnas hela scenen. Namn och exakta platser är inte garanterat.'' Trots att det inte är mycket så är det fortfarande en överdrift och nästan lögn. Advokaten nickar och ler uppmuntrande.

''Hur länge har du befunnit dig på avdelningen för mentalt ostabila?'' En finare definition av dårhus. Jag ser snabbt ner på min fusklapp för att försäkra mig.

''Lite mer än två år.'' Svarar jag.

''Hur mycket av den tiden kommer du ihåg?'' Han försöker få mig att låta hjälplös, det hade jag väll förväntat mig men jag ser tydligt hans taktik.

''Ingeting, inte sen Finn flyttade in iallafall. Jag kommer ihåg ganska mycket ifrån tiden vi varit... tillsammans.'' Åklagaren harklar sig och vi vänder oss mot henne istället.

''Ursäkta, men hade ni kontakt innan fröken Thors föräldrars död?'' Både jag och Finn skakar på huvudet, Finn säkrare än jag. ''Då borde det ju inte finnas någon anledning till varför hon skulle komma ihåg dig.'' Nästan fräser hon mot Finn ogillande. Jag knyter argt mina nävar under bordet.

"Tror ni att vi ljuger om min minnesförlust? Tror ni verkligen att jag skulle självmant valt att sitta inne på ett mentalsjukhus i två år!" Jag märker att jag höjer rösten mer och mer, att skrika hjälper ingen. Men samtidigt är min röst så skakig och svag, mina ögon är blanka och jag kan inte sitta stilla i min stol.

"Nej, fröken Thors, det finns mycket dokumentation om din dissociativ amnesia." Hon skjuter åklagaren en sträng blick. "Vi har hört nog, du kan gå och sätta dig på din plats igen." Vänta va? Nej, nej, jag kan göra så mycket mer. Jag kunde ha berättat om hur vi pluggat ihop och sådanna positiva saker.

Utan att säga något mer reser jag mig upp på skakiga ben och lunkar tillbaka till min plats bredvid Sofie.

Jag lyssnar inte på resten av rättegången, jag bara sittdr ihopkrupen på min stol och tänker på allt jag kunde ha sagt för att få dem att visa mig och Finn mer sympati.

Jag ser snabbt upp på Finn som tittar bort i samma sekund. Är han besviken? Jag kan inte avgöra från hans ansiktsuttryck hur han känner, så lugn och opåverkad. Sofie ler uppmuntrande mot mig och klappar mig tröstande på knät, jag kan heller inte avgöra hur hon känner i den här situationen.

Jag misslyckades, eller hur?