Amnesia

Kapitel 21 ~ Ärlighet och Genuinitet ~

Wow, han lyckas alltid överträffa sig själv igenom att alltid kunna förolämpa mig under alla omständigheter.

''Jag hatar dig.'' Fräser jag när jag sätter mig i baksätet i bilen. Finn ler ett bländande leende mot mig som om det skulle förlåta honom.

''Fortfarande nervös?'' Skrattar han.

''Nej, nu vill jag bara se dig bakom galler.'' Fnyser jag men kan inte låta bli att le när jag säger det.

* * * * * * *

Efter 45 tysta minuter sitter vi fortfarande i bilen. Det känns som om jag ska explodera vilken sekund som helst men när jag sneglar mot Sofies och Finns håll så ser de ut som om det vore en lugn söndags eftermiddag.

"Då är vi snart där." Meddelar Sofie obekymrat. Hon ler uppmuntra mot mig igenom backspegeln, det har hon gjort stup i kvarten men det hjälper inte ett dugg. Jag blir bara mer irriterad att ingen av dem känner någon nervositet, de visar det inte iallafall.

"Vad kommer hända när vi kommer dit?" Frågar jag och drar mina svettiga händer på sätet.

"Finn, du ska prata med din advokat så fort vi kommer dit, så vi kommer alltså inte ses förän vi är i rättsalen. Ollie, du håller dig nära mig bara och kommer inte bort." Herregud, jag är inte 5 år. "Vi har lite fritid innan rättegången börjar." Fortsätter Sofie och kör in på en parkering.

En stor, grå byggnad tornar upp sig framför oss som måste vara tingsrätten. Om jag trodde att jag vore nervös förr så är det inget jämfört med nu. Det känns som om det finns ett vattenfall i min handflata och min puls låter inte längre som ett dunkande utan mer som ett starkt hummande.

Sofie springer före till byggnaden där en kostymklädd man står och väntar, hon snubblar till i stentrappan men finner snabbt balansen igen. De två börjar diskutera framför den stora glasdörren som leder inte till tingsrätten medans jag och Finn långsamt stiger ut bilen. Jag gissar att det där är Finns advokat.

''Nervös än?'' Frågar jag honom utan att slita blicken från byggnaden. Han måste känna lite hjärtklappningar. ''Här kommer ditt öde bestämmas. Hela ditt liv kommer förändras efter idag.'' Påminner jag honom.

''Mitt öde förändras varje dag, det löser sig.'' Viftar han bort det och börjar långsamt att gå, jag går upp bredvid honom. Sofie och advokaten försvinner in i byggnaden.

''Kan du släppa din lilla facad? Varför låter du inte dig själv medge att du är rädd?''

''Jag tänker inte börja lipa framför dommaren om det är det du vill, det är bara inte jag.''

''Jag ber dig inte att va någon du inte är, kom bara ihåg att när man är anklagad för mord så hjälper inte den där ''tuffa killen'' metoden. Den person du försöker sälja är den person som är anklagad för mord, det enda som kan hjälpa dig ur en sådan här situation är ärlighet och genuinitet.'' Jag flåsar andfått och sväljer nervöst. Vi har stannat på stentrappan som leder upp till tingsrätten

Finn öppnar och stänger munnen upprepande gånger som om han sökte ord. Var jag för hård? Jag kanske behandlar honom orättvist.

''Förlåt, jag vill bara... jag vill bara inte att du blir dömd för ett brott du inte begått.'' Mumlar jag och stirrar envist ner på mina obekväma skor.

Jag tittar snabbt upp och märker att han ler mot mig, ett sorgset leende men fortfarande ett leende. En enrom lättnad, jag hoppas dock att han lyssnade och tog till sig.

''Var det något mer?'' Flinar Finn och jag stryker lätt bort en hårslinga som fallit ner över mitt ansikte.

''Nej, gå du till din advokat.''

''Önska mig lycka till.'' Säger han och backar ett steg.

''Lycka till.'' Jag klappar lätt hans axel och ser honom gå upp till dörren.

Jag sätter mig ner på stentrappen, jag behöver lite luft innan allting börjar. Även om jag är nervös så är det iallafall en vacker dag, lite blåsigt men soligt och varmt.

''Vänta det var en sak till.'' Jag reser mig igen och vänder mig mot Finn som kommer gående emot mig i rask takt, vad nu?

Jag ska precis fråga honom vad han vill men blir abrubt avbryten när han trycker sina läppar mot mina. Det känns som om tiden står stilla men går samtidigt så snabbt. Jag hinner knappt registrera vad som händer innan de är borta igen.

''Det var det.'' Flinar han retsamt och går tillbaka och in igenom glasdörren. Jag står andlöst kvar och stirrar chockat efter honom. Hände det där precis?

Jag glider ner till marken och sätter mig ner på stentrappan igen. Och jag som trodde att mitt hjärta slog snabbt innan.