Den lilla grusvägen

"Äntligen, jag har väntat på dig" han släpper ut ett andetag han inte visste att han hållit kvar.
"Eee... är det du som är Edvin?" rösten är annorlunda, det är inte Saras raspiga röst utan en mjuk. Den sortens röst som lugnar människor. Han förstår snabbt att det inte är Sara, men det är inte vem som helst heller, hon kan ju hans namn.
"Ja, det är jag som är Edvin" säger han tveksamt.
"Åh, vad bra, jag heter Agnes och jobbar tillsammans med Sara på sjukhuset" hon låter försiktig, som om hon är rädd för att han ska gå sönder om hon pratar för högt.
"Okej" svarar han kort.
"Jag vill bara börja med att berätta att hon inte glömt bort dig" vad är det hon inte vill berätta.
"Okej, vad har hänt då" Edvin känner hur oron sprider sig i kroppen.
"Eee... hur ska jag säga det här" Agnes röst svajar en aning, vilket avslöjar hennes beskymerhet.
"Säg det bara" han börjar bli lite irriterad, varför kan hon inte bara berätta vad som är fel.
"Asså, det är såhär att Sara är på sjukhuset"
"Ja, hon jobbar väl där" var det allt hon ville säga, det som hon kom hela vägen hit för att säga.
"Aa det med men denna gången är hon inte personal, utan patienten" han bearbetar det som hon precis sa, hon är en patient.
"Vad har hänt?" han låter en bekymrad min fylla ansiktet.
"Jag vet inte om hon vill att jag ska berätta allting, men det är allvarligt" hon är seriös.
"Sjukdom man kan dö av typ av allvarligt" fyller hon i när han inte svarar.

De står tysta ett tag, ingen gör ett enda ljud förutom det lilla ljudet som bildas när man andas ut. Det hörs dock bara ibland, vinden viner så pass högt att det dränker alla andra små ljud.

"Kommer du bli okej?" hennes röst bryter tystnaden på samma sätt som en kniv skär genom ett äpple.
"Kan jag ringa en taxi åt dig?" hon väntar på ett svar men Edvin är helt tyst.
Tillslut svarar han med ett simpelt nej, hon säger hejdå och han tackar för informationen. Han bestämmer sig även i samma sekund att han minsann inte ska till jobbet den dagen.
Agnes börjar gå, gruset knastrar under hennes fötter.
Han står där en stund, vad har hänt med hans Sara.
Edvin går sakta hemåt, försöker förstå varför hon inte har sagt något, vågade hon inte. Han trodde de var närmre än så, men då kom han på att han inte berättat särskilt mycket om sitt liv heller, nästan ingenting. Han har inte ens nämnt hans ex fru, det kom bara aldrig på tanken att han skulle berätta det.

Det känns lite konstigt, för honom känns det som att de alltid kännt varandra, men han vet knappt någonting om henne. Inte ens hennes favoritfärg, varför har han aldrig frågat om hennes favoritfärg, eller om hennes familj, intressen, vänner, hennes liv. Han börjar andas snabbare, han vet ingenting om den kvinna han träffar varje dag och nu kommer hon tydligen att dö. Hjärtat som gömmer sig bakom revbenen i honom dunkar snabbare och snabbare, han stannar, lägger handen på bröstet och försöker andas långsammare, försöker få ner hans puls. Det funkar inte, han känner med käppen efter en trottoarkant och sätter sig ner, han räknar sina fingrar i hopp om att det ska lugna ner honom.

10 minuter går och hans hjärtrytm har har blivit normal, långsamt ställer han sig upp och drar händer mot han jacka för att torka bort handsvetten. Han ska definitivt inte gå till jobbet.
Den dagen ligger han i sängen hela dagen, han går enbart upp för att gå på toa och äta en macka vid 3 tiden. Hans dotter kommer hem vid 21, han orkar inte ens säga någonting om det. Hans dotter går in till honom runt 22, han brukar alltid säga åt henne att hon inte får komma hem så sent om hon inte säger vart hon är, men idag säger han inte ett ord. Hon säger hej, men får inget svar, hon går fram för att se om han andas och det gör han. Han ligger bara och sover, hon andas ut av lättnad och smyger ut ur rummet.