Den lilla grusvägen

En helt vanlig tisdag

Den lilla grusvägen
Det är en helt vanlig tisdag i februari månad, inget speciellt händer, folket jobbar från morgon till kväll och plågas av tanken på nästa dag. Himlen är grå och vinden piskar i ansiktet.
Klockan är nu 8.30, folket släpar sig till jobbet och där går hon, en vanlig tjej påväg till sitt vanliga jobb på sjukhuset. Hon går med raska steg och gömmer ansiktet i halsduken, helst hade hon stannat kvar i den varma sängen men det går såklart inte. Jobba måste man och det vet hon, men måste det vara så tidigt på morgonen.

Där går han, en nästan helt vanlig kille påväg till sitt nästan helt vanliga jobb. Han tar sig sakta och säkert fram med den vita käppen i höger hand, men ändå är han snabbare än många andra denna morgon. Han är nog även den enda med solglasögon på näsan, men ingen lägger en tanke på det.
Han har inte gått denna vägen till jobbet förut och tar det därför extra långsamt, att gå in i en stolpe är inte ett bra sätt att starta dagen på. När han går där på vägen hör han fotsteg i gruset, det är någon som närmar sig. Vissa dagar brukar han skoja med människor för att få något att skratta åt och denna vanliga tisdag var en sådan dag. Han bestämmer sig för att gå mot ljudet och se vad som händer, kanske får han en rolig reaktion.

Kvinnan kollar ner på marken, hon är så trött att det finns en stor risk att hon snubblar över sina egna fötter och måste därför hålla koll på dem. Hon ser inte mannen som kommer gående i den andra riktningen på den lilla grusvägen. Hon kan höra honom men är för fokuserad på sina egna fötter att hon inte bryr sig om att lyfta blicken och se vem det är. Inte förrän hon får syn på en vit käpp närma hennes fötter.

Hon kollar tillslut upp på honom och hoppar snabbt undan. När hon lyfte blicken stod eller gick han bara några centimeter bort från henne, han var på hennes vänstra sida och på hennes högra sidan var en stor buske. Samma buske som hon nu ligger i. Mannen skrattar högt och lyfter käppen mot hennes håll. Hon tar tag i käppen men bara för att vara artig, hon använder andra handen för att faktiskt ta sig upp.

"Vad gör du, såg du mig inte?" Hon stryker tyget på sin kappa och rättar till halsduken, hon är nu inte trött längre utan bara arg, vad var det bra för.
"Nej, faktiskt inte" när hon hör hans röst, kollar hon äntligen upp på mannen och denna gången registrerar varför han har en käpp med sig. Hon skäms och står som frusen i marken innan hon viskar ett litet förlåt.
Mannen bara skrattar, han har ett fint skratt. Ett sådant som är mjukt, som rena svala lakan, inte för gället eller irriterande, utan ett skratt man faktiskt vill höra. Som får en att skratta själv.
"Förlåt, jag såg dig inte, jag ber så hemskt mycket om ursäkt" hon viskar inte längre.

Hon inser inte förrän nu när hon kollar lite extra på mannen att han är vacker, han har ett milt utseende som inte många har. Hans kindben är raka men inte spetsiga och hårlinjen är perfekt. Hans hår är mörkt och lockigt, det ligger graciöst på hans huvud förutom en liten lock som hänger ner i hans panna. Han är så attraktiv att hon blir lite nervös.
"Ingen fara, det är väll egentligen jag som ska säga förlåt" säger mannen lätt, han är nöjd. Det är inte ofta han får sig ett riktigt gott skratt.
Hans fru lämnade honom och deras dotter för bara ett år sedan. Ingen anledning, ingen förklaring och inget hejdå. En dag från ingenstans hade han ett röstmeddelanden, henne röst som säger "Följ inte efter", hon har varit spårlöst försvunnen sedan dess.

Han och hans dotter pratade aldrig riktigt om det, mannen ringde polisen det första han gjorde och det var dem som berättade för Lena, hans dotter. De pratar knappt med varandra längre, förutom enstaka diskussioner då och då. Det kan handla om att Lena skippar skolan för att röka eller att han har glömt hämta henne från hennes träning sent på kvällen. De slutar alltid på samma sätt, den ena går därifrån och med det är diskussionen över.

"Blev du smutsig" undrar han.
"Nej, eller inte vad jag kan se iallafall" hon skrattar till, situationen är ganska rolig ändå.
"Edvin" han lägger käppen i vänster hand och sträcker fram den den högra.
"Sara" hon skakar hans hand och kan inte låta bli att le, kanske har hon träffat en ny vän. Något hon inte har många av.
Sara har aldrig haft några nära vänner, när hon utbildade sig för att bli sjuksköterska hängde hon med några tjejer, men de var aldrig särskilt nära. Hon har levt resten av sitt liv i ensamhet, förutom Ella. Den enda vännen, av alla vänner hon haft, som hon faktiskt gillar, de brukar prata om vad som helst. De träffas inte särskilt ofta eftersom de bor långt ifrån varandra, men en gång i månaden sitter de tillsammans med sladdar i kroppen. Kemoterapi är ganska långtråkigt att sitta genom ensam, men med en "cancerkompis" blir det lite roligare.

"Jag måste gå, jobbet du vet" han vill inte gå, han vill vet mer om henne. De har bara utbytt några få ord men han är lite nyfiken. Han pratar sällan med nya människor.
"Ja, juste" hennes leende försvinner.
"Men du får ha det bra... Sara" han smakar på namnet, låter det rulla av tungan.
"Du med... Edvin" hon börjar sakta gå, även om hon helst skulle vilja veta mer om honom, Edvin. När hon gått några meter sneglar hon bakom sig för att få en sista titt på honom när han går sin väg men han står kvar. Kanske vill han veta mer om henne också. Hon ska precis säga någonting när han drar käppen sida till sida och börjar gå, hon suckar lågt för sig själv och börjar gå hon med.
Han väntar några sekunder innan han går, han tänker att hon kanske vill säga något mer. Men hon förblir tyst. Varför sa han att han behövde gå, det inte hade gjort något om han kom lite sent. Han hade kunnat fråga vad hon jobbade med, eller om hon bodde i närheten. Han börjar gå han med, kanske ses de igen nästa dag och där hade han rätt.