Den lilla grusvägen

Hela månaden

De träffar varandra varje morgon efter det påväg till jobbet. Hon försöker smyga för att han inte ska höra henne, men han hör henne varje gång. Det har blivit deras grej, varje morgon, inga undantag.
Till och med de dagar de är lediga går dem på den lilla grusvägen vid 8.30. De utbyter inte längre bara ett "hej" utan stannar för att stå och prata i nästan 10 minuter.
De pratar aldrig om hur deras liv egentligen ser ut, hon nämner att hon är sjuksköterska och han berättar att han har en dotter som är 15 år, men djupare än så går det inte.
Deras lilla stund på morgonen blir en trygg plats där de glömmer deras liv i några minuter. De 10 minutrarna blir höjdpunkten på deras dag, ingen av dem skulle missa den.

Sara har dock varit nära att hoppa över den flera gånger, när hon varit för trött och känner att hon knappt orkar ställa sig upp. När huvudvärken varit så utmattande att hon knappt kan tänka ordentligt, men hon har ändå alltid dykt upp, det är den enda bra delen av hennes liv.
Även om hon knappt jobbar längre, eller gör något annat för den delen, tar hon sig ut varje morgon för att träffa honom.
Hennes cancer har blivit värre och det visar sig att tumören i hennes huvud är för stor och inte längre går att operera bort. Hon har därför slutat med kemoterapi, det är meningslöst om det inte blir någon operation. Det enda kemoterapin gjorde med henne, var att hennes vackra böljande blonda hår inte längre är så böljande, det är bara några tussar med hår kvar. Hon har mörka ringar under ögonen och är så mager att revbenen sticker ut. När huvudvärken är som värst går det inte att äta och den kan hålla i sig flera timmar.

En morgon hade hon kräkts hela natten men togs sig ändå till den lilla grusvägen för att se honom, den vackra mannen som hon känner sig så trygg med. När hon ser hans ansikte försvinner alla hennes bekymmer, hon har inte ont längre och illamåendet är borta. Den morgonen var hon glad att han inte kunde se henne.

En vanlig onsdag i mars månad går han där med sin käpp i höger hand och blir förvånad över hur tyst hon går. Han tänker att hon måste gå på det lilla gräset vi sidan av vägen, han skrattar och säger högt:
"Erkänn, du går på gräset" han väntar på ett svar men det är helt tyst.
"Hallå?" han skrattar lite stelt och tycker nästan att det känns som att han är ensam. Han frågar siri på mobilen vad klockan är och hon svarar 8.32. Han har inte tagit fel på tiden, han tänker att hon kanske är sen, men hon är aldrig sen. Han undrar om han gjort något för att skrämma bort henne, kanske sagt något olämpligt.
"Skärp dig" säger han till sig själv, hon är nog bara sen.
Edvin tänker att han kan vänta några minuter på att hon ska komma, det gör inget om han blir lite sen till jobbet.
Efter en liten stund frågar han siri igen vad klockan är, hon svara 8.36. Några minuter går och han frågar ytterligare en gång till vad klockan är, 8.42. En till minut tänker han och precis då hör han fotsteg i gruset.