Afire || Foscar

12.

När jag slår upp ögonen så är det första jag ser Felix lugna ansiktsuttryck. Han sover fortfarande och hans bröstkorg höjs och sänks i en jämn rytm och jag kan inte låta bli att låta mina fingrar stryka över hans bara hud.

Försiktigt placerar jag handen över hans hjärta och jag känner de regelbundna slagen som får mig att slappna av.

Så länge hans hjärta fortsätter att slå så är mitt liv värt att leva.

Mina ögon studerar hans tydliga kindben som formar hans ansikte till ett vackert konstverk. Hans läppar är något särade och jacket i hans underläpp ser inte lika hemskt ut som det gjorde igår kväll.

Hans ögonlock rycker plötsligt till och han öppnar ögonen till smala springor innan han gäspar djupt. Jag kan inte låta bli att le åt synen och Felix läppar kryper uppåt i ett vackert leende vid anblicken av mig.

Han sneglar ner på min hand som fortfarande ligger på plats över hans hjärta.

"Det slår för dig, det vet du va?"

Säger han med en skrovlig morgonröst och jag ryser. Både pågrund av ljudet av hans röst men också över hans vackra ord som får mitt hjärta att smälta.

Jag lämnar en fjäderlätt kyss precis vid hans mungipa innan jag kryper närmare honom och placerar ansiktet mot hans halsgrop. Hans fingrar dansar över mina armar och en behaglig tystnad fyller rummet.

På tungan ligger orden jag så länge försökt att få fram och väntar. Jag måste berätta, jag vet bara inte hur.

Precis när jag ska öppna munnen så hinner Felix före och jag stänger hastigt igen munnen igen när han harklar sig svagt.

"Just nu är allt perfekt. Jag önskar att vi kunde ha det såhär föralltid. Ingenting behöver förändras"

Säger han drömmande och hans ord får mig att svälja ner orden som legat beredda på min tunga. Ett sting av skuldkänslor sticker till i hjärtat men jag ignorerar det och gosar in mig ännu närmare hans kropp.

"Jag önskar att vi kunde stanna tiden"

Mumlar jag fram och han suckar tyst innan han nickar.

"Vad var det egentligen som hände igår?"

Frågar jag efter en stund och lyfter huvudet från hans halsgrop för att kunna studera hans ansikte när jag inväntar hans svar. Han fortsätter att låta sina fingrar röra sig fram och tillbaka över min kropp innan han fundersamt suger in underläppen mellan tänderna.

"Ingenting allvarligt"

Muttrar han fram efter en stund och jag känner nästan för att himla med ögonen åt honom.

"Du är helt blåslagen, tror du verkligen att jag går på det?"

Frågar jag med en gnutta irritation i rösten. Egentligen är jag ju bara orolig, jag vill inte att han döljer saker för mig. Speciellt inte saker som kan få honom dödad.

"Visst visst, jag åkte på lite stryk. De fick sig en omgång de också. Snälla Oscar kan vi inte prata om det här nu?"

Säger han och suckar högt vilket får mig att sätta mig upp och bistert slita blicken ifrån honom.

"Kom till mig när du är redo att tala sanning. Tills dess orkar jag inte låtsas att allt är bra"

Säger jag trött och reser mig ur sängen för att dra på mig kläder. När jag slänger en snabb blick mot sängen så ser jag att Felix oroade ögon vilar på mig och jag suckar tyst.

"Jag ska till graven, jag ska inte lämna dig. Men snälla Felix, jag är trött på alla hemligheter så jag vill ha en förklaring när jag kommer hem"

Säger jag kallt innan jag lämnar sovrummet utan att ens ha kramat honom. Det är ovanligt för att vara oss och jag känner hur obehaget stiger i kroppen.

Inom mig växer även skuldkänslorna för jag vet att han inte är den enda som har hemligheter.