Overwatch

Kapitel 66

Men Hanzo skakade på huvudet. "Jag kommer inte bada. Jag har inte tid. Svampen, du vet", tillade han.

Jesse log och lade huvudet på sned. För någon sekund tyckte han sig se hur det ryckte i den andre mannens mungipor.

Dock fick han inte titta länge. "Vad glor du på?" fräste bågskytten.

Jesse skakade på huvudet. "Ingenting", sa han oskyldigt. Så slog han ihop händerna och fortsatte han med högre röst: "Jaha, men om du inte ska bada får jag väl göra det själv."

"Ja, det får du göra", sa Hanzo, som precis som alltid inte klarade av att ge Jesse sista ordet. Jesse log för sig själv och drog tröjan över huvudet.

Hanzo skakade på huvudet. "Du är hopplös", muttrade han.

Jesse valde att inte svara utan satte fart ut på klippan och kastade sig ner i vattnet. "Det är faktiskt riktigt skönt", meddelade han när han kom upp till ytan igen, och han tittade på bågskytten, som satt sig till rätta längst ut på klippan.

"Vad bra för dig då", sa Hanzo. "Svampen behöver mig fortfarande."

Jesse flinade eftersom det var hur tydligt som helst att svampen inte behövde Hanzo just nu, och plötsligt fick han en idé. Han tog ett djupt andetag och dök ner under ytan, sedan simmade han tillbaka mot klippan, väntade i några sekunder, och kastade sig upp och grep tag i Hanzos ben. Med ett ryck lyckades han dra med sig den oförberedde bågskytten ner i vattnet.

Hanzo kom spottande och fräsande upp till ytan och stirrade vilt omkring sig tills han fick syn på Jesse, som redan tagit till flykten längre ut i vattnet. "Din förbannade jäkla knölval!" tjöt han. "Jag ska d-" Han tystades mitt i meningen på grund av en kallsup.

Jesse skrattade så mycket att han nästan kiknade "Knölval?!" flämtade han. "Kallade du mig precis för knölval?"

Hanzo, som fortfarande inte hade fått kontroll över sitt hostande, nickade häftigt.

"Ser jag ut som en?" fortsatte Jesse. "Tycker du det?"

"Ja!" väste Hanzo, vilket bara ledde till att han hostade ännu mer.

Men snart tycktes ändå hostattacken gå över, för plötsligt kom Hanzo vinande genom vattnet med skrämmande stor målmedvetenhet i ögonen. Innan Jesse visste ordet av hade bågskytten lagt sina händer på hans axlar, och efter ett misslyckat försök att ta sig loss, blev Jesse nedtryckt under ytan.

Tystnaden under vattnet var påtaglig efter plaskandet vid ytan, och Hanzo var överallt omkring honom i sina försök att hålla honom nere. Hans händer var på Jesses axlar, i nästa stund grep de kring hans ben. För några sekunder hade Jesse Hanzos hår i ansiktet, därefter tryckte Hanzo ner honom genom att stå på hans rygg, så bra nu det gick. Men trots att Jesse blev fasthållen under ytan kändes det inte obehagligt, för han visste att Hanzo gjorde det på skoj. Innan syrebristen blev plågsam släppte Hanzo honom, och pustande och flämtande dök de båda männen upp ovanför ytan igen.

Det var då som Jesse lade märke till hur arg Hanzo faktiskt såg ut, och för några sekunder slog det honom att han trots allt hade gått för långt. Men så mjuknade Hanzos ansikte, och plötsligt log han. Eller, insåg Jesse, han log inte. Hanzo skrattade.

Det var ett vackert, klingande ljud, ett härligt skratt som man mådde bra av att höra. Det spratt till i Jesses mage. Vad vacker han var när han skrattade. Han kom på sig själv med att stirra och skyndade sig att titta bort, svalde hårt i ett försök att samla sig, innan han vågade tittade tillbaka igen. "Jag... jag trodde aldrig att jag skulle få höra dig skratta, Hanzo", sa han då.