Overwatch

Kapitel 62

Genji Shimada, Nepal; Shambalis kloster

"Här är byn där alla Omnics bor", sa Zenyatta och bredde ut armarna framför sig. De stod utanför palatset på en hög trappa som erbjöd utsikt över byn. Genji drog efter andan: Bergsbyn kunde förlikas med paradiset. Husen var byggda i sten, till färgen röda, blå och grå i olika nyanser. Överallt löpte små vägar, upp och ner och in i alla möjliga och omöjliga passager. Eftersom husen var byggda i bergen varierade marknivån en del, och de olika höjderna sammankopplades med träbroar och trappor. I vinden fladdrade vimplar och över hela byn låg ett täcke med snö. "Det är så vackert", andades Genji.

Zenyatta nickade. "Jag vet. Det är en plats som inger lugn och låter oss uppleva harmoni."

Redan nu hade Genji lagt märke till att Zenyatta ofta formulerade sig annorlunda, på ett sätt som lät vist. Men Genji orkade inte alltid fundera över ordvalen och dess eventuellt djupare mening. "Ska vi gå närmare och titta?" sa han istället, utan att kunna dölja sin iver.

Zenyatta nickade igen. "Självfallet. Kom med mig, Genji." Han gjorde en inbjudande gest med handen och började sväva ner mot byn.

Genji följde efter och tänkte på hur skönt det var att bli kallad Genji. När Mondatta hade sagt maskin om honom hade det känts fel, men även när han blivit kallad människa hade han fått en klump i magen. Att bara få vara Genji, varken det ena eller andra, var en enorm lättnad, och han kände tacksamhet till Omnicarna som respekterade honom för det.

Han och Zenyatta tillryggalade trappan och följde byns kullerstensbelagda gator, som på sina ställen var täckta av snön. Men trots att det låg snö i bergen var det inte kallt, och många hade sina dörrar öppna. Kanske kände inte maskiner kyla, och för den delen inte värme heller, men Genji, som kunde det, bedömde att temperaturen låg på minst tio, kanske femton grader. De mötte flera Omnics som var ute på promenad, och när Genji och Zenyatta passerade, tyckte Genji att han fick många nyfikna blickar. Dock störde det honom inte, för blickarna förmedlade bara välvilja. Egentligen var det lustigt att det gick att läsa så många uttryck i Omnicarnas ansikte, men de två diagonala strecken till ögon och avsaknaden av mun till trots, kunde deras ansikten utföra ett otroligt minspel.

Rundturen i byn fortsatte i över en timme, och Zenyatta visade Genji små butiker, bibliotek, restauranger och kaféer, de sistnämnda till för byns besökare, eftersom Omnicarna själva aldrig åt något. Gång på gång blev Genji presenterad för Omnics, och alla hälsade vänligt på honom.

När klockan närmade sig två började Genji bli hungrig, och Zenyatta tog med honom till en av restaurangerna där han beställde en stor tallrik med ris, gryta och sallad åt honom. De slog sig ner vid ett lågt bord och Genji höjde händerna till ansiktet för att lossa masken, men hejdade sig och sneglade på Zenyatta. Vad skulle Omnicen egentligen tycka? Visserligen hade han visat sitt ansikte förut, men det kändes ändå konstigt att sitta och äta framför en Omnic medan han såg ut som en människa. Han fastnade med händerna i luften. "Jag har ju en människas behov..." mumlade han med ursäktande tonfall.

Han var övertygad om att Zenyatta höjde på ögonbrynen i sitt ögonbrynslösa ansikte. "Säger du det?"

Genji rodnade. "Alltså, jag menar... det kanske-"

"Alla som äter på den här restaurangen är människor", avbröt Zenyatta. "Och ja, jag har sett människor äta förut."

Genji nickade kort och lossade masken samtidigt som han ångrade att han hade börjat prata från första början. Så fort hans ansikte var blottat vände han uppmärksamheten till tallriken och började äta, alltför väl medveten om att Zenyatta granskade honom ingående. Plötsligt lade Omnicen en hand under Genjis haka och lyfte hans huvud.