Ogge: 17. Jag var 17. Det kändes inte annorlunda som andra säger att det gör, jag kände mig bara som mig. Men det kanske var för att jag satt helt ensam i soffan och kollade på repriser av Vänner. Jag hade inte förväntat mig någonting, inget har hänt förut på mina andra födelsedagar så varför skulle det vara annorlunda i år?
Chandler sa ett skämt på tvskärmen igen när någon knackade på dörren. Med en suck la jag ifrån mig Ben'n'Jerry glassen jag hade suttit och smaskat på och lämnade den bekväma soffan.
Utanför dörren stod den gladaste människa som någonsin varit på denna gjord. Omar.
"Kom igen nu!" Han tog tag i min hand och började dra ut mig. "Du kan ju inte bara sitta här hela dagen på din födelsedag av alla dagar!" Jag ryckte min hand ur hans grepp och han vände sig om, förvånad.
"För det första, jag har alltid spenderat min födelsedag så här. För det andra, jag har inte ens tagit en dusch än och för det tredje, vart ska vi egentligen?"
"Det var dags för en förändring och du ser bra ut men jag kommer inte berätta för dig vart vi ska. Det är en överraskning." Jag himlade med ögonen åt hemlighetshållandet men låste dörren och följde med honom ändå.
Jag kan helt säkert säga att av alla fyra killar så är det Omar som är galnast inom körningen. Det skulle inte förvåna mig om han fick blåmärken från mitt hårda grepp om hans midja.
Snabbt var jag av mopeden när Omar parkerade och han skrattade åt mig. Jag skakade på huvudet åt honom.
"Kom nu." Sa han, tog tag i min arm och drog mig mot parken. Nyfikenhet ersatte frustrationen inom mig och tillslut följde jag med villigt.
Parken var helt öde och jag kollade förvirrat på Omar. Han bara flinade åt mig och ledde mig till en bänk framför den allmänna scenen. Sen försvann han in bakom den.
Efter ett tag av ensamhet fick jag nog och skulle precis börja gå hemåt igen men stoppades av en bekant melodi. Sakta vände jag mig om och möttes av en leende Ogge på scenen med en gitarr i famnen. Jag skulle inte kunna få ut ett ord om jag så försökte.
"I'm always wondering why
Everybody goes so fast
And love is like goodbye
It doesn't seem to last
So can we take our time
Stretch it out anticipate
The day we cross the line
It will be so worth the wait"
97 ways var en av mina favorit låtar av killarna och Ogge visste detta.
Med tårar i ögonen gick jag och satte mig på bänken igen. Ogge släppte aldrig min blick genom hela framträdandet och det kändes som om vi var de enda i hela världen.
Han avslutade låten och jag tvekade inte med att springa upp på scenen och slänga mig i hans armar. Jag grävde ner mitt ansikte i hans nacke och han kramade mig hårt tillbaka. Vi stod där i vad kändes som flera timmar men egentligen bara var några minuter. Vi drog ifrån varandra men det tog inte lång tid innan våra läppar möttes.
Bästa födelsedagen någonsin.
Omar: Jag satt hemma i soffan och kollade på en av killarnas live shows på teven. Självklart så kunde jag inte gå och det krossade mig. Jag hatade att missa deras konserter. Att se Omar så glad är en av de bästa sakerna i världen.
