Ogge: Det var helt tyst ute, vilket inte var så konstigt med tanke på att klockan nästan var halv 10 på kvällen. Det stoppade mig inte när jag hade stormat ut ur mitt hus efter ett bråk med mamma.
Jag sparkade till en sten på marken och snyftade till. Att bråka med henne är det värsta jag vet. Särskilt när vi bara har varandra. Jag kommer ärligt talat inte ens ihåg vad vi bråkade om i första början.
Snyftningarna for som stötar genom min kropp och jag var tvungen att sätta mig på en bänk. Efter ett tag började det regna och jag hade inte med mig min jacka, men jag brydde mig inte för tillfället. Jag bara fortsatte gråta.
Helt plötsligt sätter sig någon bredvid mig. Jag kollade upp och möttes av himmelsblå ögon... som var lika fyllda med tårar som mina.
"Hur är det?" Frågade vi i mun på varandra. Vi skrattade till lite och jag gestikulerade mot honom att svara först.
"En kompis ligger inne på sjukhus och jag är väl bara lite orolig." Jag tror jag skymtade en tår rinna ner för hans kind men han torkade snabbt bort den.
"Jag är ledsen." Sa jag men han skakade på huvudet.
"Var inte det. Han var bara lite klantig under parkour träningen och slog i huvudet ganska hårt." Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så jag nickade bara. "Och du då? Vad är det som har hänt?" Han kollade på mig igen med de fantastiska ögonen och jag hade svårt att formulera en vettig mening.
"Eh-ehm, min mamma och jag bråkade och jag stack."
"Så du rymde hemifrån!?" Han kollade chockat på mig.
"Inte riktigt, jag planerar på att gå tillbaka." Han nickade.
"Det tycker jag du ska."
"Jag ska nog det." Sa jag och ställde mig upp. "Men tack för sällskapet, och lycka till med din vän." Jag började gå men han stoppade mig.
"Vänta! Låt mig följa dig hem." Han joggade ifatt mig och jag lät honom gå med mig.
Helt plötsligt hänger han sin jacka över mina axlar och jag började genast protestera.
"Men då kommer du frysa." Sa jag och försökte ge tillbaka jackan. Han tog inte emot den så jag var tvungen att ha den på mig ändå.
"Jag klarar mig." Sa han och log mot mig.
Vi gick resten av vägen i tystnad och snart var vi framme vid min ytterdörr.
"Tack." Sa jag. "För allt." Han nickade, gav mig en kram, sa hejdå och sen så gick han iväg samma väg som vi kom.
Wow, tänkte jag. Vilken kille.
Då kom jag på en sak; jag fick aldrig hans namn.
Omar: "D/N, ta på dig den här." Sa mamma och slängde en söt lila klänning på min säng. Jag stönade irriterat.
"Jag tar inte på mig det där." Sa jag och korsade mina armar över mitt bröst.
"Min chef och hennes son kommer ju på middag och vi måste klä oss lite mer elegant än vanligt." Jag suckade och gick över till min garderob. Där drog jag fram mina svarta jeans och mitt röda finlinne.
"Detta ser lika elegant ut, kan jag inte ha det i stället?" Hon suckade men gick med på det. Sen lämnade hon rummet.
Jag slängde snabbt på mig kläderna och gick ut i vardagsrummet. Mamma var i köket och förberedde maten.
Innan jag ens hann sätta mig ner ringde det på dörren.
"D/N! Kan du öppna!?" Ropade mamma från köket.
